För den som inte vet bättre, skulle Rocky kunna uppfattas som lite dum i huvudet. Han har oerhört svårt att fokusera på vad hans lärare säger, då hon talar till hela klassen. Ofta behöver han en egen personlig genomgång av läraren efteråt, för att ta till sig vad hon sagt. Oftast behöver han också en stödlärare, som sitter bredvid honom i klassrummet och ledsagar honom genom uppgifterna, för att han inte ska tappa fokus. Om inte sitter han själv och stirrar hålögt ut genom fönstret, alternativt springer omkring i klassrummet och petar sina klasskamrater i ryggen.
Men Rocky är långt ifrån dum i huvudet. När han har en stödperson bredvid sig som hjälper honom att hålla fokus visar han en utmärkt förståelse både för språk och matematik, som ligger väl i fas med hans övriga klasskamrater. Rocky har inte nedsatt intelligens eller intellektuell förmåga, han har svårigheter med hyperaktivitet, finmotorik och kroppslig koordination. Och det är detta hans diagnoser slår fast och klargör.
Tack vare diagnoserna får både vi som föräldrar samt lärare och fritidspersonal ett verktyg för att förstå hur vi ska hjälpa och stödja honom att fortsätta utvecklas och inte halka efter de andra i klassen.
Rockys finmotoriska svårigheter gör bland annat att han har svårt att använda en vanlig penna. Han har svårt med att teckna och skriva. För att denna funktionsnedsättning inte ska bli ett hinder som står i vägen för hans vidare inlärning har Rocky fått en Ipad i skolan, på vilken han skriver och räknar, när de andra använder papper och penna.
Diagnoserna han fått från Nu-teamet på Södersjukhuset är också helt avgörande nu när vi föräldrar, tillsammans med skolpersonalen, ansökt om pengar till en resursperson för Rocky från Stockholms utbildningsförvaltning.
Debatten har den senaste tiden gått varm i medierna och många självutnämnda experter hävdar att det sker en överdiagnostisering av så kallade bokstavskombinationer för barn. Men i min roll som förälder håller jag inte med.
Utredningen som gjordes av Nu-teamet på Södersjukhuset, efter inrådan från BVC då Rocky var fem år, var oerhört noggrann och omfattande. Det var inte så att Rocky fick en diagnos på ovetenskapliga grunder, för att han var lite för livlig och busig, vilket många debattörer tycks tro. Under åtta veckor träffade vi, tillsammans med Rocky, två gånger i veckan ett antal specialister som utvärderade hans motorik, kognitiva förmåga, logiska tänkande, perceptuella förståelse, koncentrationsförmåga och så vidare. Han fick träffa psykiatriker, psykologer, läkare, specialpedagoger och arbets-terapeuter.
Det jag vill få sagt är att det inte fanns ens ett litet mått av ”flummeri” i diagnostiseringen.
Ett annat argument som diagnosmotståndarna ofta slänger ur sig är frågan om stigmatisering. Att barn med en bokstavskombination skulle bli stigmatiserade och på så sätt hamna utanför gemenskapen i klassen. I klarspråk handlar det om risken för mobbning.
Här känner jag att jag måste redogöra kort om min egen skolgång.
Jag växte upp i den västmanländska bruksorten Hallstahammar. I början av 80-talet, när jag började lågstadiet, förklarade min lärare Gunnel för mina övriga klasskamrater att Jörgen kan inte sitta stilla på sin plats, för han är dum i huvudet. Eller hennes exakta ord löd: ”Jörgen har en spricka i hjärnan och förstår inte bättre.” Det här var innan bokstavskombinationer som mbd, damp och adhd hade slagit igenom på bred front.
Behöver jag säga att jag fick det tufft i skolan, blev gravt mobbad under många år och en fick en ordentligt sargad självkänsla? Under många år gick jag med en känsla av att det är något fel på mig, att jag inte fungerar som andra. Först nu, efter att Rocky fått sin diagnos, har jag förstått att även jag troligtvis lidit av samma problematik och väntar nu på en egen utredning.
Det ADHD och andra bokstavsdiagnoser ger oss är kunskap, förståelse och verktyg för att hjälpa och stödja de här barnen till en normal utveckling. Så att de slipper tro att de är dumma i huvudet.
