Det hände att jag inte kom hem på ett par dagar. Bra, kunde han säga när mamma oroat ihjäl sig och var skitförbannad för att jag inte ringt, det är bra att du går din egen väg. Otroligt, sa han när jag sålde en teckning till slöjdläraren för 100 kronor (för att jag ritade mig genom högstadiet och fick usla betyg).

Pappa var aldrig rädd för att jag skulle misslyckas, men samtidigt ville han inte att jag skulle göra bort mig. När jag ringde för att berätta att jag fått jobb på en tidning frågade han vad jag skulle göra där.

Skriva sa jag.

Hur ska det gå till undrade han? Du kan ju int skriva.

Jag kunde int skriva. Men jag lärde mig. Precis som han lärde sig av att våga något.

Pappa hade konstnärsdrömmar.

Konstnär, sa min farfar. Har man hört på maken. Det är skogen som föder oss.

Men nya tider väntade. Inte bara för pappa, utan för alla i hans generation som hörde träden böja sig och fabriksvisslorna kalla. Lämmeltåget från byarna i norr gick inte att stoppa.

Nils-Gunnar Larsson på fjorton extremt magra höstar tog bussen från Överkalix till Morjärv, rälsbussen från Morjärv till Boden och tåget ner till Fagersta. Hans äldre bror jobbade redan på ett gjuteri. Pappa blev lovad ett jobb om han var sexton.

Efter några månader i övermäktig tyngd och hetta blev han ertappad för att ha ljugit om sin ålder. Men istället för att skicka hem honom fick han anställning på kontoret. De hade sett något hos honom, han kunde teckna. En person som kunde teckna kunde skriva. En person som kunde skriva kunde räkna. Allt enligt tidens kriterier. Därför fick han bli tidsstudieman.

Parvelpappan såg inte bara hur effektivt människor jobbade. Han noterade också vilka arbetsförhållanden de hade. Deras utslitna brännsvedda kroppar och krumma ryggar som gick hem efter 10-timmarspass sex dagar i veckan. Och frågade om han kunde få bli skyddsombud.

När pappa dog för några år sedan i en demenssjukdom var jag bara tom. Jag grät mer när vår katt Nisse blev överkörd.

Visst gick jag till graven, tog ett snack med honom och planterade en ros. Men jag sörjde aldrig. Det var liksom försent. Vi hade sagt hejdå långt innan han hamnade i tokmoset.

Häromdagen rensade jag en garderob som mamma låtit vara. Pappas garderob.

Längst upp längst in stod en låda. En tunnbrödskartong där han sparat saker från sitt liv. Jag satte mig vid köksbordet. Tände i spisen. Bredde några mackor. Kokade te. Lade in en snus och öppnade locket.

Det var en odramatisk låda. Den innehöll inga hemligheter. En ettöring föll ut ur hans första plånbok, en liten skrynklig skinnbörs som rymts i en pojkbyxa.

Vart tjugonde år hade han köpt sig en ny klocka. En hade han ärvt av sin pappa.

Farfar hade armar som stockar och händer som dasslock. Jag minns hur det kändes att stoppa handen i hans näve. Långt senare lärde jag mig att han kallades Johannalasse efter sin mor. Hon lär ha haft händer som brunnslock.

Jag lade en patiens med styva Öbergskort, provade en vigselring och läste några vykort. Ett var från mig, skrivet på en skolresa i åttan. ”Hej, nu är vi på Omberg. Jag tycker inte om berg.”

Längst ner i lådan under foton och näsdukar låg hans stoltaste ägodelar: En samling broscher i olika färger och typsnitt med texten Skyddsombud.

Jag såg aldrig min pappa röras. Han var muren att klaga mot.

Men på slutet, kanske ett halvår innan han dog berättade han om sin mamma.

De blev sjuka samtidigt och hamnade på olika avdelningar.

Varje kväll stod de i fönstret och vinkade till varandra.

Förutom en kväll.