Sista året på gymnasiet kom kallelsen. Det var oundvikligt. Två dagars mönstring avslutades med att jag blev tvångsplacerad som lastbilschaufför någonstans i Norrbotten. Att jag försökte argumentera för min antimilitaristiska ståndpunkt hos psykologen spelade ingen roll. Det var 1990-tal, och hade du snopp och var vid hyfsat god hälsa skulle du göra värnplikten. Punkt.
Sommaren innan jag skulle rycka in kom en frisedel på posten. Lättad kunde jag konstatera att mina tjänster inte behövdes. Nedrustningen hade börjat. Regementen försvann och vapenförråd blev replokaler. Tids nog blev militärtjänstgöringen i princip frivillig, och i stället för att lägga ett år av sin ungdom åt att köra bandvagn i Arvidsjaur kunde 80-talisterna åka till Bali efter gymnasiet.
När värnplikten till sist avskaffades 2009 var det knappt någon som noterade det. Ett hundraårigt system gick i graven med en suck. Och även om värnplikten är återinförd sedan några år tillbaka (i en avsevärt mindre, och närmast frivillig, form) har jag har liksom utgått från att min generation var den sista som gått igenom det där gamla värnpliktsförsvaret. De sista som hotats med fängelsestraff om de inte gav ett år av sitt liv till Försvarsmakten. Och att mina pojkar skulle växa upp i ett Europa präglat av fred och nedrustning. Det verkar tyvärr som att jag hade fel.
En månad in på Rysslands anfallskrig verkar hela samhället vara i beredskap, redo att kasta neutraliteten överbord. Det dröjde bara en dryg vecka innan Sverige levererade vapen till Ukraina, och till och med Vänsterpartiet rättade in sig i ledet. En vecka senare klubbades den största upprustningen av försvaret sedan 1950-talet igenom, utan några större debatter eller kritiska frågor. I dagspressen använder sluga politiker kriget för att göra ett Nato-medlemskap till valretorik – ofta med antydningar om att vi är på god väg att upprepa den svenska anpassningspolitiken gentemot Nazi-Tyskland om vi inte agerar och ansluter oss nu. Få protesterar mot den idiotiska jämförelsen. ”Det finns inte utrymme för naivitet eller neutralitet!” konstaterar Liberalerna, möjligen i ett desperat försök att fiska röster på den ukrainska tragedin. Det är ett ohederligt narrativ. Men det fungerar säkert. Ingen vill känna sig som en rysk medlöpare när Putins bomber faller över Kiev. Jag känner mig märkbart ensam när jag i fikarummet föreslår utökade sanktioner framför ytterligare pansarskott.
Också på kultursidorna står man i givakt. I Dagens nyheter deklarerar författaren Margit Richert stolt att hon gått med i hemvärnet för att ”gå i strid för värden andra tar för givna”.
I Expressen uppmanar Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn, med närmast upphetsad ton, svenska killar att lära av de ukrainska männens maskulinitet och börja ”sätta sina liv på spel för något större”. Man kan bli deprimerad för mindre.
Jag är inte pacifist. Men jag vägrar skämmas över att min övertygelse om att medling och diplomati, snarare än bomber och militära allianser, är det som faktiskt stoppar krig och blodsutgjutelse.
Ner med vapnen!
För övrigt anser jag att regeringen bör dra tillbaka sitt godkännande av bearbetningskoncession i Kallak. Det var ett förvånansvärt tondövt beslut, men än finns det tid att göra det rätta.
