BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Under årens gång har hon alltså med sin kropp tagit hand om andras kroppar. Slitit ut sina leder, sin ryggrad, sina axlar, sina händer. Jag vill inte ens och gå in i detalj på sjukdomarna och det hon lider av som följd av exploaterandet av hennes arbetskraft.

Listan skulle ta över max antalet tecken jag har i den här krönikan. 

I ett samhälle som tidigare haft en trygghet, ett skyddsnät, så hade en hoppats på att det hade tagit emot hennes trasiga kropp och gett henne det stödet hon förtjänar. I stället har hon hamnat i limbo. Enligt hennes nuvarande arbetsgivare är hon för sjuk för att jobba och de vill inte ta henne tillbaka efter hennes sjukskrivning och rehabilitering.

Försäkringskassan tycker däremot att hon är för frisk för att få ersättning. Det som är ännu sjukare än min mamma är att hon, trots att hon haft ett fast kontrakt för Stockholms stad, nu tvingas att välja mellan att själv säga upp sig eller bli sparkad. LAS är inte LAS längre. Nu säger lagen att de har rätt att ge henne sparken om hon är för sjuk för att jobba. En lag som ska funka som skydd för den anställda har gjorts om och ändrats så att den kan användas emot dem som behöver den mest.

Så hennes arbetsgivare tvår sina händer och säger med fåniga falska leenden att det bästa alternativet är att hon säger upp sig själv, sitt kontrakt, sin "trygghet" för då kan hon få hjälp av resurscenter. Ett företag som de påstår ska hjälpa henne in i arbetslivet.

Ett liv hon är för sjuk för att jobba i. Det här företaget har dock inga garantier, det är bara en blind chansning de puttar in henne i. Och försäkringskassan tvättar sina händer i byråkrati och paragrafer, allt möjligt för att hålla siffrorna nere.

Vi lever i ett neoliberalt samhälle som ingen längre ifrågasätter. Ett samhälle som tuggar, utnyttjar och spottar ut kroppar. När kropparna inte längre tjänar maskineriet lämnas de åt att skrapa ihop möjligheterna som klaustrofobiskt krymper och stänger in en. Min mamma är inte den enda och inte den sista som det här keffa samhället skiter i.

Jag vet att jag nu konstaterar en verklighet. Jag tror inte den här krönikan kommer att ändra på något. Jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa kvinnan som gett mig livet. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Om du sitter på en maktposition kan du kanske göra något, om du sitter vid ett skrivbord och bedömer liv, som chef och sliter ut dina anställda, som politiker som river upp och tar sönder vårt samhälle. Gör något! Just nu kan jag inte göra mer än att skrika och krama om min mammas krampande händer.