Jag ska exemplifiera vikten av detta med en bild från min barndom: Mamma sitter vid köksbordet med en pocketbok i handen. Det doftar torsk från ugnen och bordet är dukat. Jag är sex år och klockan i köket tickar obotligt långsamt, visaren som jag nyligen har lärt mig att avläsa närmar sig sexan. Jag ställer mig framför mamma och förkunnar med gäll röst att jag är hungrig. Utan att lyfta blicken från boken mumlar mamma att snart gumman är det färdigt. Då klättrar jag upp i hennes knä, kryper under boken med huvudet och börjar pilla henne i ansiktet. Kan inte du gå och terrorisera din pappa i stället, frågar mamma och jag utbrister bestört: Men pappa är ju i snickarboa. Och? säger hon. Då pillar jag på henne ännu mer, kittlar henne tills hon tvingas att ge upp och lägga bort boken.

Den här bilden jagar mig och gör mig så less. För saken är den att det finns en helt annan helighet kring mäns hobbyer. När pappa var i snickarboa och snidade så störde man helt enkelt inte. Jag vet att pappa aldrig blev arg de gånger jag knackade på och ändå fanns den där – känslan av att jag störde. Känslan av respekt för pappas behov av att vara i fred och skapa. En känsla som jag uppenbarligen inte kände för mamma. 

Jag har snackat om det med flera vänner och en av dem berättade för mig att hon hade hittat sin dagbok från när hon var liten. Där hade hon plitat ner att ”Mamma vet mycket, men pappa vet mäst”. Hon slog sin handflata i pannan när hon hade berättat och vi låtsas-dog tillsammans. För inte var det så egentligen, kanske var det bara för att pappa var den enda som hade tid att svara på frågorna man ställde. Kanske var det så att pappa fick vara så pass mycket i fred att han hade tid att läsa böcker och ta reda på svaren på en sjuårings frågor. Kan det vara så att det hon skrev är en produkt av att hela samhällsstrukturen främjar idén om att männen inte ska störas?

Och man måste säga: Basta! Ska vi ha det så här? 

Pappor, män, människor det är läge att kliva in, ta barnen och ge kvinnor rum. För apropå böcker och läsning så är det symptomatiskt att intresset för bokcirklar ökar hos kvinnor. Cirklarna gör det möjligt att ta vår hobby ut ur hemmet till egna rum där vi inte blir störda.

Tjugo år efter torskincidenten är jag med min mor i Ho Chi Minh City. Vi slår oss ner på ett café intill en stor väg. Motorcyklar i tusental susar förbi tätt intill våra öron och blandas med gatuförsäljarnas rop. Min mamma slår upp en tidning. Och sen är hon liksom borta. Det skulle ha kunnat ske en explosion intill henne utan att hon hade lyft ögonen från tidningen. Jag förstår inte hur hon klarar det. Övning, säger mamma krasst, livslång träning. 

Vad jag önskar att hon hade fått slippa
att öva. Samtidigt inser jag att så länge synen på kvinnans rätt till sin egen tid, sin egen kropp och sina egna rum inte liknar synen på männens behov av egen tid, så är det läge att jag börjar öva redan nu. Öva så att jag inte genast sticker ut huvudet genom dörren för att säga att nappflaskan står i diskstället.