BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stämningen på festen var en blandning mellan djupaste allvar och den ljuvliga glädje som låg i luften över att boken äntligen fanns och att fler skulle kunna få tal del av denna berättelse.
Och jag hade fått frågan om att spela. Klart jag sa ja. En spelman spelar där viktiga händelser ska firas.
I en trång skrubb på kulturhuset Cyklopen i södra Stockholm stod jag då nervöst och andaktsfullt och förberedde mig inför spelningen. Plötsligt kom jag att tänka på en gammvisa som genom de två eldsjälarna Maria Misgeld och Malin Skinnar gavs ut på nytt förra året i den fina notboken Thousands are sailing – emigrantvisor. Jag hade naturligtvis inte med mig din fint illustrerade boken. Fick i stället googla fram texten på min telefon och klev sedan upp på scenen och sjöng denna 1800-talsvisa med rötter i Dalarna och Närke a cappella inför en fullproppad lokal.
Och det blev tyst.
21 verser sjöngs. Total närvaro. Orden fick tala sitt eget språk:
"Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut.
Som fågeln här bort flyger när sommaren är slut.
Han kommer en gång åter när våren skrider fram.
Men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.
Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav,
det var för oss att skåda liksom en öppen grav.
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord.
En fader måste bära sitt barn på däck till slut
och det från skeppet kasta i vida havet ut.
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt
ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt."
Dåtidens torparunge från Nås heter i dag Alan Kurdi. Traditionen har återigen överbevisat oss, för inför döden är vi alla lika.
Traditionen berättar om livet som cykler och spiraler, om händelser som upprepas men som varje gång förändras lite grann. För inget är nytt under solen, och tur är väl det. Och kanske är det just det som kan få oss att härda ut? Att människor tidigare har gått igenom samma sak och hittat utvägar?
Vid vidare googling ser jag att Ultima Thule också lagt vantarna på denna visa. Spexigt. Jävla idioter. Eller så är de bara ett stort konstprojekt, några Konstfackstudenter med vag antirasistisk agenda som kuppat sig in i nationalistsvängen och skapat ett rockband med fräck musik. Synd att de misslyckas. Tur då att vi gång på gång har chansen att värdera upp folktraditionen och använda oss av alla tusentals berättelser som finns i folks kroppar, i föreningsarkiv och kollektiva minnen. Tänk att vi får ta del av det. Och sedan får sprida det vidare. Det är kanon.
Medan jag sjunger de 21 verserna tänker jag på att för 100 år sedan var Abdi min gammelfarfar Oskar, en 14-åring som tog båten från Fattigsverige över till Amerika. Ett ensamkommande flyktingbarn som fick möjlighet att utbilda sig till präst, göra klassresa för att sedan fara tillbaka till Sverige med nya möjligheter.
Och denna historia må vara en av Sveriges starkaste självbilder, ett epos som gång på gång kommer tillbaka i kulturen, från Mobergs Utvandrarna till Björn och Bennys Kristina från Duvemåla.
Så vi lär spinna vidare på denna succé. Blanda det folkliga med det folkliga så att säga. Om orden är det som får oss att sitta ihop intellektuellt så får musiken oss att föras ihop känslomässigt. Och att sjunga i grupp är bäst så låt oss göra det!
Därför önskar jag nu inför nästa stora manifestation att alla lärt sig texten till "Vi sålde våra hemman" och att vi i kör färgad av vemodsklang sjunger oss samman. Sjunger om osynliga trådar som skär över tid och nationalitet, om sorgen hos föräldrar i alla tider som sjunger över sina drunknande barn på flyktens resa, om Abdi och Oskar och om längtan efter ett värdigt liv.
