Med jämna mellanrum dyker begreppet åsiktskorridor upp i mitt socialamedieflöde. Det är ett intressant begrepp, åsiktskorridor. Det handlar om vilket utrymme man har att utrycka åsikter som anses vara i kontrast till den accepterade tonen i den rådande samhällsdebatten. Vi kan hoppa över omskrivningarna och gå rakt på sak, det handlar om att få uttrycka ”politiskt inkorrekta” åsikter, gärna med en känga mot den PK-elit som styr och ställer i media och som tystar alla kritiska röster med hjälp av DDR-fasoner och andra trix som lärs ut på journalistutbildningar och även på könsneutrala förskolor. Det här används ofta som en variant på ”det får man väl inte säga i det här landet längre”, och många personer som klagar på åsiktskorridoren gör det förvånansvärt ofta på ledarsidor eller i krönikeform.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I min fantasi är åsiktskorridoren som korridorerna var på min högstadieskola. Det var mestadels skit och jag ville bara ta mig därifrån. Liknelsen går dock att utveckla, för om jag går i en lång drömsk korridor så finns det tillfällen då den är bredare, tillfällen där den är smalare. På var sida finns där dörrar, in till rum som jag har mer eller mindre tillgång till. Till exempel har jag en nyckel in till vänsterrummet, där det sitter sköna snubbar och snackar klassanalys och allas rätt till allt. Jag kan ju säga att det är en nyckel jag hade klarat mig utan men den hänger kvar på knippan tillsammans med nyckeln till mitt gymlås och min cykel någon stal för två år sedan mest för att det är lättare att hitta min hemnyckel.
Vissa rum har dörren på glänt, andra rum är vidöppna, folk kan komma och gå som de vill. Jag har inte en egen nyckel in till svenskrummet, men jag brukar få haka på polare när det är fest och det brukar vara rent förträffliga tillställningar! Ibland kan det bli lite stelt, men jag har sagt det förr och säger det igen, jag är svennigare än Reinfeldt enligt flera källor. Vissa rum är väldigt offentliga, de har läsk och chokladbollar men man vet ändå att det är viktigt att inte sätta sig vid fel bord. Det är rum där alla vill ha det trevligt, men plötsligt kan där dyka upp rakade skallar och bombarjackor och då kan det vara läge att se sig om efter alternativa utgångar. Andra rum är exkluderande, kanske för att de har hemligheter som ingen annan ska få ta del av, kanske för att du inte har en snopp mellan benen eller för att de som sitter i dessa rum bara vill ha lite andrum från glåpord och hot om våld ute i den vanliga korridoren.
När jag rör mig ute i korridoren så har jag slutat säga vissa saker. Jag slutade till exempel att använda n-ordet efter ett samtal med en person i våras. Hen hade nycklarna in till ett av de slutna rummen, där rasifierade människor satt och tryckte, spelade spel och umgicks under avslappnade former. För mig är det inte ens en fråga om uppoffring, utan jag tog mig tid att lyssna, fick mig en tankeställare och sedan var det bara dumt att ens försöka argumentera om varför jag skulle fortsätta använda ordet. Min korridor blev inte på något sätt smalare men kanske kanske så leder det till att de i det slutna rummet i framtiden har ett lås mindre på dörren. Jag ser gärna att fler och fler rum öppnas upp, men samtidigt vet jag med mig att om jag går förbi en dörr där det rinner ut brunt bajsvatten så är inte drömmen att sticka in huvudet och sitta där och hänga. Vi behöver inte sparka in varenda dörr, sticka in huvudet och skrika n-ordet eller bete oss som mobbare. Vi har definitivt plats för olika åsikter i korridoren. Korridoren sägs begränsa det fria ordet och förhindra saklig debatt. När hörde ni saklig debatt i en högstadiekorridor senast? Helt ärligt låter de flesta åsikter som skriks ut, denna krönika ej undantagen, som pubertalt dravel. Ibland dyker det upp en vikarierande lärare som inspirerar en, men sådana lärare har en tendens att dra vidare och lämna skolan i sticket. Sedan att vi har en andre vice rektor som låtit sig fotas med före detta nazister, en lärare i samhällskunskap som skrattar åt andra nazister som sparkar på döda djur och en riktigt elak vaktmästare som hänger ut niondeklassare på nätet utan någon som helst skam i kroppen tyder ju på att det är en rätt röten skola jag fantiserar om, men så är det. Så länge jag slipper fantisera om mina gamla högstadiediscon så är jag rätt nöjd ändå.
