Denna skam och denna ångest besegrade mig till slut. Skammen och ångesten vann över min bekvämlighet, snålhet och den enkla och alltid sköna vägen att kunna skylla på andra eller regeringen.
Ni vet som när man helt självförvållat som svensk hamnat i någon knipa lite i panik utbrister: Men varför gör inte Sveriges regering något!?!
Jag tog beslutet. Jag gör mig nu av med min drömbil som på mindre än fem år blev en mardrömsbil – min älskade och en gång så efterlängtade sportbil, ett mullrande kraftpaket som på grund av och skall också sägas tack vare miljödebatten och klimathotet förvandlades till vad det egentligen är, ett miljömonster och en belastning. Där stod bilen i sin gnistrande blå lack och breda däck framför mina ögon och hånflinade, gnagde på mitt samvete samtidigt som den slukade och surplade i sig bensin och spydde ut avgaser och annat miljöfarligt skit.
Jag säljer nu tillbaka bilen till bilfirman som jag köpte ifrån och de har under alla år varit hjälpsamma, vänliga och proffsiga som en sån där lite avlägsen juste kompis som man kan lita på – för att man vet att om och när man ringer någon dag och kanske har problem så ställer de alltid troget upp.
Ja, jag gör en lite större förlustaffär men det gick inte längre att hyckla, lura sig själv och andra och sen har jag faktiskt råd så det är verkligen inte synd om mig.
Så det blev en elbil.
Det blev dyrt som sagt, men som jag nu får säga, med svettig överläpp och lite nervöst leende: Vill man bli miljöfin får plånboken lida pin.
Jag ska vara ärlig – jag är verkligen ingen miljöhjälte och ingen förebild överhuvudtaget när det gäller att ta miljöansvar. Jag flyger fortfarande, om än inte lika ofta som förr, jag äter kött och konsumerar väldigt mycket elektronik och kläder.
Men till och med jag, som Glenn Strömberg ibland säger i sina direktsända fotbollsreferat när någon sumpar eller missar öppet mål, till och med jag hade satt den där! Till och med jag fattar nu att vi, du och jag, måste fatta att vi måste göra något, något ja vad som helst, för att ändra oss och förändra vår livsstil som för oss och hela mänskligheten raka vägen till katastrofen som hägrar allt närmare.
Kanske är det lite tragikomiskt och sorgligt att jag försöker köpa mig, konsumera mig ur denna miljöskam och klimatångest jag känner på grund av min livsstil?
Jag lättar mitt samvete lite med att köpa elbil och skammen och ångesten känns inte lika tung att bära längre, då jag kanske för att lura i mig själv, ändå gör något, tar ytterligare ett steg och fattar ännu ett beslut som tar mig bort från fossila bränslen och miljöfarliga alternativ.
Men skulden lär jag nog aldrig bli av med.
Den kommer att kännas så länge jag lever, tror jag. I över 40 år har vi, väldigt många av oss i västvärlden, vetat men inte gjort något. Vi har vetat om klimatförändringarna och klimathotet men inte gjort något för att vi inte orkat, inte brytt oss, för att vi helt enkelt har varit bekväma och låtit oss bli lurade av oljebolagen, bilföretagen, köttindustrin, jordbruksbranschen …
Vi kan lätta våra samveten men skulden blir vi inte av med.
Förlåt oss barn ty vi visste vad vi borde och måste göra men vi gjorde det inte.
