Det ligger en båt och läcker i olja i Lunde hamn. Gamla Ålandsbåten Baltic Star ägs av entreprenören Leif Ivan Karlsson, tevekändis och åtalad i bland annat Think Pink-härvan. I två år har hon legat där, och trots oändliga turer med överklaganden och viten har Kramfors kommun hittills misslyckats med att få bort den (nödtorftigt) flytande miljöbomben från arbetarrörelsens heligaste plats.
Det känns symboliskt i en bygd som sett dussintals sågverk och massafabriker läggas ned, sett entreprenör efter entreprenör återvända söderut och inte lämna annat efter sig än förgiftad mark längs en förgiftad älv. När ”den gröna omställningen” ger Norrlandskommuner hopp om återindustrialisering och tusentals arbetstillfällen, står Kramfors bredvid och tittar på. All tänkbar industrimark i den bergiga kommunen ligger längs Ångermanälven och är så kontaminerad att den inte går att exploatera igen. Det kommer aldrig att byggas någon batterifabrik i Kramfors kommun.
Sedan decennier handlar lokal- och regionpolitiken om att administrera nedmonteringen.
Men vi har fortfarande industrier. Varje morgon står långa köer av timmerbilar vid det sågverk och den massafabrik som ensamma producerar mer än vad alla Ådalens industrier tillsammans gjorde under guldåldern. Enligt Svenskt Näringslivs ekonomifakta är företagen i Kramfors de nionde mest lönsamma bland Sveriges 290 kommuner. Det borde betyda något för oss som bor här, men resten av statistiken är nedslående. I den välmående kranskommunen Danderyd har man en medianinkomst på 462 879 kronor och kommunen drar in 86 679 kronor av varje invånare trots en skattesats på bara 30,63 procent. I Kramfors är skatten 34,43 procent, men eftersom vi bara tjänar 285 165 kronor om året blir kommunens intäkt blott 57 procent av Danderyds. Det pikanta i sammanhanget är att på topplistan över mest lönsamma företag ligger Danderyd på plats tre – från botten.
Men vinsterna från våra lönsamma industrier hamnar någon annanstans, och så även skatten på vinsterna. Fabrikerna är så automatiserade att de tusentals arbetarna reducerats till några hundra, och de senaste femtio åren har kommunens befolkning minskat med en dryg tredjedel. Under min livstid har vi blivit 10 000 färre, och kommunen står med en överdimensionerad infrastruktur i tolv tätorter spridda över ett område stort som Blekinge. Sedan decennier handlar lokal- och regionpolitiken om att administrera nedmonteringen, eller för att hårdra det: bestämma i vilken ordning man ska lägga ned skolorna och vårdcentralerna.
Givetvis innebär en minskande befolkning att man måste krympa sin verksamhet, men det blir också allt svårare att upprätthålla kvaliteten i det som blir kvar. Häromdagen berättade lokaltidningen att 41 procent av telefonsamtalen till Kramfors vårdcentral blir obesvarade. I våras larmade föräldrar om att närmare hälften av eleverna vid kommunens största högstadieskola inte såg ut att få gymnasiebehörighet. Vi är fast i en nedåtgående spiral där bristerna i välfärden gör att nya skattebetalare inte vill flytta hit, och det enda kommunpolitikerna kan göra är att skära ännu mer.
Bara en sak kan hjälpa kommuner som Kramfors ur rävsaxen: ett nytt skattesystem där inte medborgarnas inkomstnivå är den enda faktor som spelar roll för en kommuns ekonomi. Och vet ni vad? Då skulle vi också slippa höra kommunalråden i Danderyd, Lidingö och Täby skrika som stuckna grisar med stormhatt och monokel varje gång det kommunala utjämningssystemet kommer på tal.
För övrigt: Lagom till augustiskymningarna inser jag att åttiotalsteveserien baserad på Stieg Trenters deckare finns på Svt Play.
