Inte en dag för tidigt kom den så välbehövliga vinden i seglet. För miljö- och klimatrörelsen har under många år kämpat i motvind, förlorat den ena striden efter den andra, haft svårt att röra sig framåt. I år, med FN:s klimattoppmöte i Paris, är det extra mycket som står på spel. Därför blir sådana segrar som bevarandet av Ojnare så viktiga för rörelsens självförtroende, men framför allt visar den att motstånd lönar sig, även om maktförhållandena är skeva. Den visar också politisk kamp från sin bästa sida: oroade människor samlas, agerar, sprider information, sätter press på politikerna som till sist vaknar och fattar de rätta besluten.

Men det finns de som inte ser detta som en seger, som i stället klagar över regeringens beslut. IF Metalls ordförande Anders Ferbe kallade det ”djupt sorgligt” och sade att ”förlorarna finns bland kalkarbetarna på Gotland”. Så gjorde även socialdemokraterna Conny Kristensen Gahnström och Hanna Westerén som i ett pressmeddelande uttryckte sin ”besvikelse”: ”Det är ett slag mot kalkindustrin och arbetstillfällena på norra Gotland. Vi har in i det sista hoppats på att det skulle finnas en medelväg där både industrin och naturvärdena skulle kunna samsas inom området.”

Problemet är dock att det inte finns någon medelväg i det här fallet. Förutom att naturen har ett värde i sig och inte bara finns till för oss människor så riskerar kalk som bryts just här att sippra ut i det färskvattentäkt som människorna på Gotland – inklusive, naturligtvis, alla arbetare – är beroende av.

Lars Henriksson, bilarbetare, skribent och sedan snart 40 år fackligt aktiv, är inte överraskad över hans förbundsordförandes ”okänsliga och ogenomtänkta” agerande. Henriksson säger till mig att IF Metall alltför länge har haft ”samma kompass som storindustrin”, med en simpel vägledande analys: det som är bra för kapitalet skapar tillväxt och är därmed bra för arbetarna. Så hamnar facket gång på gång på samma sida som motorsågarna och schaktmaskinerna.

Verklig arbetarkamp, å andra sidan, fastnar inte i motsättningen mellan arbetstillfällen och miljövärden. Det finns de förbund som har tänkt ett steg till, som försvarar sina medlemmars intressen både i detta nu och inför framtiden. För ett par år sedan startade Transportarbetarförbundets klimatengagemang, med syfte att arbeta för att minska transportsektorns påverkan på klimatet. Till skillnad från IF Metalls ledning uttrycker Transport öppet oro över sina medlemmars självaste livsvillkor.

För det går utmärkt att skapa arbetstillfällen samtidigt som man sätter erforderlig raketfart på omställningen: man kan slå två flugor i en smäll – minskad arbetslöshet, minskade utsläpp. Allt som behöver göras för att befria ekonomin från fossila bränslen – alla hus som måste renoveras, solpaneler och vindkraftverk som måste installeras, kollektivtrafik som måste byggas ut – kräver människor som utför arbete. Ett tips till IF Metall och Anders Ferbe är att snegla på vårt grannland Norge, där ett upprop för 100 000 klimatjobb åtnjuter stöd från ledande LO-förbund. Eller den sydafrikanska kampanjen ”One Million Climate Jobs”. Liknande initiativ finns i länder som Kanada och Storbritannien – men fortfarande inte här.

Bäst vore ändå att tvångsskicka Anders Ferbe och IF Metalls ledning till Paris den 14–15 september då den Internationella fackliga samorganisationen, ITUC – världens största fackliga organisation där även LO är medlem – har kallat till en konferens om just klimatjobb. Under namnet ”Global Union Climate Conference” är det den första samlingen i sitt slag, och det är ingen slump att den hålls just i år, just i Paris. Den internationella fackföreningsrörelsen har börjat vakna och fått upp ögonen för vilka konsekvenser dess medlemmar står inför om utsläppen fortsätter och klimatförändringarna skenar.

Så måste kampen mot business-as-usual vara: klimat- och miljörörelsen hand i hand med fackföreningsrörelsen. Konfliktlinjerna går inte mellan välstånd och klimat, mellan arbetare i den rika delen av världen och klimatflyktingar i den fattiga. Svensk fackföreningsrörelse måste lyfta blicken från storkapitalets intressen – de har aldrig varit arbetarnas – och se sina verkliga vänner i de miljöaktivister som bevarar skogar. Segern i Ojnare borde vara en signal till ett sådant nytänkande.

Shora Esmailian är journalist och ­författare. 2012 kom hon ut med boken Ur askan som bland annat handlar om klimat­flyktingar i Nildeltat.