När den ena framgångsrika, kända mannen efter den andra demaskerades som förövare uppenbarades det bisarra att de flesta av dem förmodligen hade kunnat få ligga med samtycke om de velat (flera av dem hade dessutom fruar och flickvänner) – ändå valde de maktutövningen. För att det var det som tände dem.
Det intrikata och livsfarliga sätt som resten av samhället hållit dessa män bakom ryggen och möjliggjort övergreppen blev i samband med #metoo också avslöjat.

Så många chefer som de senaste månaderna fått stå till svars för sitt bristfälliga agerande har vi aldrig tidigare upplevt.

Jag tänkte på dem alla när jag häromveckan lyssnade på SR:s program Kaliber som handlade om Robyn som fått sin dröm i uppfyllelse och kommit in på Dans- och cirkushögskolan och samtidigt fått jobb på Cirkus Cirkör. Men allt förstördes då hon på en personalfest blev våldtagen av en man som skulle vara med i en kommande före­ställning. Robyn polisanmälde och cheferna blev informerade om det inträffade. Ändå fick mannen jobba kvar. Robyn däremot ”valde” att sluta eftersom hon inte stod ut med att möta honom.

Två dagar efter att spelperioden var över häktades mannen och dömdes för våldtäkt till två års fängelse.

När reportern Sofia Boo frågar vd:n Anders Frennberg och konstnärliga ledaren Tilde Björfors varför mannen fick vara kvar i föreställningen trots våldtäkten återspeglar deras svar den attityd som varit den rådande fram till #metoo ändrade allt.

– Vi har ändå ett läge här där vi inte tror att han är farlig, säger Anders Frennberg.

– Eftersom vi inte vet vad som hänt här så måste vi avvakta den juridiska processen, säger Tilde Björfors.

Resonemang som vi hört otaliga gånger de senaste månaderna från chefer från alla möjliga områden. Det de egentligen säger är: Vi trodde mer på honom än på henne och vi sätter hans rättssäkerhet före hennes.

– Men det fanns ju andra kvinnor som tränar och medverkar här? frågar reportern Sofia Boo.

– Men jag såg det inte som ett reellt hot att den här personen kommer hoppa på vem som helst, svarar Anders Frennberg.

Ett märkligt svar eftersom mannen med all (icke) önskvärd tydlighet visat att det var precis det han kunde göra. Eller menar han att Robyn inte var ”vem som helst”? Alltså att hon gjorde något som fick mannen att ”hoppa på” (våldta) just henne?

I så fall är det också märkligt eftersom det framkommer i programmet att våldtäkten skedde när hon låg och sov i ett rum och vaknade av att mannen våldtog henne.

För Robyn får händelsen ödesdigra konsekvenser. Hon slutar studera på det som var hennes drömutbildning, vill inte längre stå på scen och flyttar tillbaka till Danmark. Även det ett smärtsamt mönster vi känner igen från så många liknande berättelser. Det är nästan alltid den utsatta kvinnan som får flytta på sig, byta jobb, skola eller dra sig undan medan förövarna stannar kvar.

Liksom alla andra ansvariga vi hört stamma fram ursäkter och bortförklaringar i medierna efter olika #metoo-berättelser säger både Frennberg och Björfors att de förändrats av ”metoo-glasögonen”. De har haft möten och sett över sina riktlinjer.

Det låter bra, men skorrar aningen falskt när det sedan framkommer att det fortfarande finns bilder av mannen på deras hemsida och att Tilde Björfors gillat ett antal av mannens statusuppdateringar på hans Facebooksida – långt efter våldtäkten och även efter den fällande domen. När hon får frågor om varför svarar hon att hon inte kan förklara det och att hon ångrar sig. Att hon inte minns hur hon tänkte.

Det fascinerande är att det går att lägga ett lackmuspapper över alla de chefer som efter #metoo kommit med tillrättalagda efterhandskonstruktioner, oavsett om det handlat om teatrar, musikhögskolor, läkare, jurister, mediehus, eller som här, en cirkus.

Orden faller alltid likadant; Vi visste inte. Vi är ledsna. Vi kommer se över våra policyer. I bästa fall menar de verkligen det sistnämnda och en förändring blir möjlig. I värsta fall innebär ”att se över våra policyer” ett papper i en pärm som de hoppas alla ska glömma.
Men i det enerverande strålkastarljus som #metoo satt igång är blir det tydligt att passivitet och tystnad också är aktiva val.

En gammal unken strategi som förhoppningsvis kan passeras till historiens skräphög eftersom den från och med nu aldrig mer kan vara acceptabel och gångbar.

Tänk att det gick att förändra – efter så många år av protester, demonstrationer, debattartiklar, böcker, sånger och avgrundsvrål. Det om något ger hopp om framtiden.