BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I den befriande revolution som #metoo satt igång är det därför intressant att studera de konstruerade invändningar som nu gör sig hörda.
Först kom kritiken om namngivningen. En påstådd oro för att medierna skulle agera domstol där vilken random sur kvinna kunde namnge vem som helst som hämnd för smått och gott.
Det argumentet var knappast hållbart eftersom det av alla tusentals vittnesmål som sköljt över oss senaste veckorna faktiskt bara namngivits tre–fyra personer (och av dessa var det inte bara en ensam kvinna som stod bakom anklagelserna utan ett flertal). Tre–fyra namngivna män av flera tusen förövare. Är det verkligen någon som på allvar oroar sig över att det kommer leda till en urholkad pressetik?
Vi har sett betydligt mer allvarliga fall av spekulativ namngivning än dessa det senaste året.
Det andra spåret av kritik som nu börjar ta plats är att #metoo innebär en sammanblandning av högt och lågt. Att berättelser om trakasserier samsas om utrymmet med rena våldtäkter och andra åtalbara handlingar och att de på så urvattnar ”de riktiga” övergreppen.
Oviljan att se hur en sexistisk jargong hänger ihop med sexuella trakasserier och även med dess mest extrema uttryck, våldtäkt, är fascinerande. Som om alla de män som i åratal förgripit sig på kvinnor fick den idén ur tomma intet. Som om det inte var en handling som uppmuntrades och växte sig självsäker av andra mäns sexistiska skämt och ovälkomna, okänsliga händer på kvinnors kroppar. Som om våldtäkt och andra övergrepp inte var en produkt av den sexistiska kultur vi alla växer upp i.
Än en gång blir det minst sagt surrealistiskt att se hur oron riktas åt motsatt håll. Istället för oro över att så gott som samtliga flickor och kvinnor har erfarenhet av sexuella trakasserier och våld så uttrycker debattörer, krönikörer och andra tyckare en oro över männen som tystnar och inte längre vet hur de ska flörta eller närma sig kvinnor. En oro över att ”det rationella samtalet skulle bryta samman av vittneskulturen” (Lena Andersson i P1 Studio Ett 28/11). Oron att vissa nu känner sig manade att bara lyssna och ta in istället för att ifrågasätta och diskutera(!).
Hanne Kjöller var inne på samma spår i Aktuellt (30/11), där hon uttryckte oro för att det nu var de lättkränkta som satte tonen och inte förmådde skilja smått från stort.
”Det hör till vuxenlivet att få frågor man inte vill ha och i vissa fall behöva säga nej till dom. Det hör till vuxenlivet att vissa drar ett dåligt skämt. Det hör till vuxenlivet att det finns krönikörer som skriver åsikter man inte delar.”
Eh. Ja. Som om det var det som #metoo handlar om. Det måste vara en av de gubbigaste, illvilliga misstolkningar jag hört. Hitintills.
Vi har allt att lära av historien och för inte alltför många år sedan upplevde vi en av modern tids största bakslag mot feminister i Sverige. Även den gången handlade det om de kvinnor som försökte synliggöra våldet som finns i de flesta kvinnors absoluta närhet. Den gången handlade det om Roks och forskaren Eva Lundgrens rapport Slagen dam. Samma slags fientliga tolkningar av studien då som nu, samma slags ”oro” över att våldsutövaren kunde vara vem som helst.
Kritikerna skrek sig högröda över att Slagen dam just visade ett samband mellan olika våldsamma yttringar och över att det istället för att ställas allmänna frågor om erfarenhet av misshandel, ställdes specifika, detaljerade frågor.
”Har du erfarenhet av sparkar, slag med öppen handflata, bli dragen i håret.”
Av de 7 000 kvinnor som svarade framgick bland annat att 56 % trakasserats sexuellt.
Kritikerna, (bland annat Hanne Kjöller) menade att de trivialiserade våldet och att siffrorna var helt missvisande.
”De framställde det som om vi höll på med fåntrattsvåld och menade att vi borde koncentrera oss på det riktiga våldet. Men vår poäng var ju att du aldrig kommer se det allvarliga våldet om du inte ser var det startar. Det sammanhang där våldet gradvis får en acceptans och tolerans.” Det sa Jenny Westerstrand, en av de medverkande forskarna bakom studien som jag intervjuade för min bok ”Hatet - en bok om antifeminism”.
Den gången ledde bakslaget till förödande konsekvenser för alla inblandade. Ett livs forskningsverk, Eva Lundgrens, kring mäns våld mot kvinnor krossades.
Vi vet att bakslaget kommer, men låt oss denna gång stå i bredd, redo att sakligt bemöta alla påhittade argument och konstruerade invändningar. Låt oss backa upp varandra så att ingen blir ensam därute i snålblåsten (så som så ofta skett förut). Låt ”kritikerna” återvända med sin spelade oro till sina tjusiga, slutna rum och hemliga sällskap utan uträttat ärende.
#Metoo är ett av de absolut mest rationella och relevanta samtal som någonsin förts i det här landet.
