On choice and responsibility in two parental communities", har under fem års tid granskat de två forumen och analyserat hur den ideala föräldern och relationen mellan individ och välfärdsstat beskrivs av forumens medlemmar. Upptäckten var att här frodas klassförakt och den starkes rätt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Kristina Alstam, som har skrivit avhandlingen, lyfter fram det fria valet som ett genomgående tema. Kort menar föräldrarna på forumet att vi helt enkelt kan komma förbi strukturella problem genom att göra rätt val själva. Diskriminering, fattigdom – allt ansvar förflyttas till dig som individ. Om du bara väljer rätt skola, rätt diet, rätt jobb. Valfriheten är en magisk nyckel till allt i dessa föräldrars tankevärld.

Nu är det lätt hänt att vi tänker att det är ett isolerat fenomen och att det bara rör sig om två forum på internet. För den som vistats någon längre tid på forum så vet vi att det sällan är de mest nyanserade inläggen som tar mest plats. Men det här handlar om forum som tillsammans når cirka hälften av alla svenska föräldrar med barn mellan noll och sex år. Nog verkar attityden märkas utanför internet också. Vi har på många sätt kapitulerat inför individualismen.

Jag kan inte klandra den som lever med föreställningen att det är upp till var och en att komma förbi vad som egentligen är samhällsproblem. Länge har alla de institutioner och politiker vars uppgift det har varit att bekämpa arbetslöshet och bostadsbrist inpräntat i oss att det är hos den enskilde som lösningen ligger. Arbetslöshet har gått från att vara något vi gemensamt tar ansvar för till en fråga om den enskildes anställningsbarhet. Svårigheten att få tag i en bostad ska lösas med en bostadskarriär, du får bo i en garderob och spara pengar tills du har råd med en bostadsrätt.

Det är självklart att vi alla har ansvar för våra egna liv, men vårt samhälle lider av problem som vi tillsammans måste lösa.

Tyvärr går bilden av valfriheten som nyckel också hand i hand med ett klassförakt utan like. I avhandlingen framkommer det att det finns en skurk som får utstå den värsta smutskastningen bland dessa föräldrar. Det är den fattiga kvinnan med barn. Inte nog med att hon anklagas för lathet, brist på disciplin och för att vara bortskämd. Hennes tillkortakommanden anses till och med vara så grova att hon genetiskt för dåliga anlag vidare.

Klassföraktet har tagit en sida ur rasbiologins bok.

Dessa tankar har inte uppstått spontant hos alla dessa föräldrar och forumbesökare. Det är en medveten förskjutning, en politisk berättelse som lagt grunden för den samtid vi lever i. Vilka politiker utöver de på vänsterkanten vågar utmana den? 

Lika mycket som arbetslöshet och bostadsbrist är ett gemensamt ansvar är också samhällsutvecklingen det. Det är inte ett vackert samhälle vi bygger där den fattige är vår största fiende.