Längst fram i det blå laget står som bekant Ulf Kristersson. 2008 var han socialborgarråd i Stockholm och behövde en lägenhet i huvudstaden. Genom kontakter på organisationen Ersta Diakonisällskap fick han en på Folkungagatan i Stockholm. Problemet? Lägenheten var egentligen avsedd för hotade kvinnor i behov av en fristad. När politikern fick frågor om affären av en journalist valde han att fly fältet.
Några år innan han roffade åt sig en lägenhet som egentligen skulle ha gått till samhällets mest utsatta gjorde Ulf en annan sak som låter precis lika illa som den är: han mörkade en barnstöldsskandal.
Under början av 2000-talet var han ordförande för organisationen Adoptionscentrum, som arbetar med att förmedla adoptioner till Sverige. I samma veva avslöjade den chilenska journalisten Ana Maria Olivares att tusentals barn från Chile under Pinochet-åren stulits från sina föräldrar för att adopteras bort till bland annat Sverige.
Adoptionscentrum fick ta del av uppgifterna men valde att vifta bort anklagelserna som osanna – trots att de byggde på intervjuer med mammor som fått sina barn stulna. När ”Uppdrag granskning” för ett par år sedan kunde styrka uppgifterna vägrade Ulf Kristersson – återigen – att svara på relevanta frågor om ärendet.
På tal om medlemskap i suspekta organisationer: Elisabeth Svantesson – ekonomisk talesperson för M och partiets finansministerkandidat – är före detta informationssekreterare i antiabortorganisationen Ja till livet. I en tv-debatt från 1995 kunde hon inte ge ett rakt svar på frågan om abort borde vara tillåtet vid incest och våldtäkt. Det är inte heller någon ungdomssynd det handlar om. Vid tiden för debatten var Svantesson 28 år gammal.
Förutom sitt medlemskap i Ja till livet var hon dessutom medlem i den kristet fundamentalistiska sekten Livets ord. Bakgrund där har även Ulf Kristerssons andra parhäst i valrörelsen, Kristdemokraternas ledare Ebba Busch, som har gått i organisationens grundskola. Men då var hon ju barn! kanske någon invänder, och det har den personen så klart rätt i. Turligt nog har hon fortsatt göra osympatiska saker i vuxen ålder: host, host, Esbjörn, host, host.
Där har vi det alltså: en som inte tvekar att ta en lägenhet avsedd för misshandlade kvinnor, en före detta abortmotståndare, och en som först säger sig företräda äldre för att sedan ta en dement gubbes barndomshem ifrån honom. Och då har vi inte ens kommit in på Sverigedemokraterna, ett parti vars ledning har så många lik i garderoben att det är ett under att deras MQ-kostymer inte stinker död.
(Om Liberalernas Johan Pehrson hittar jag tyvärr inget mer graverande än att han var elevrådsordförande i både gymnasiet och grundskolan – men det säger å andra sidan också en hel del.)
Bland partierna som utgör alternativet till detta härliga gäng tror jag särskilt Socialdemokraterna skulle gynnas av att göra fler personangrepp.
Svenska väljare föredrar som sagt sakfrågor, men S tycker egentligen inte något i dessa. Deras politik består istället av att vara för saker som man tidigare var emot (Nato) och emot saker som man tidigare var för (fastighetsskatt, invandring), eftersom man inte vill att borgarna ska göra valfrågor av dem.
Just nu verkar partiets strateger försöka lösa denna brist på frågor med att måla upp Magdalena Andersson som det mer stabila alternativet i en osäker tid. Frågan är dock om det inte hade gått bättre om de även hade uppmärksammat väljarna på vilken skev samling individer det är som företräder det andra laget.
Det skulle dessutom göra valrörelsen lite mer underhållande för oss som följer den från sidan.
