(”★”, David Bowie)

Den där numera ganska bevingade raden från titelspåret på David Bowies sista album, Blackstar, ”★”, har förföljt mig sedan den tionde januari 2016, då Bowie dog blott två dagar efter att han utan någon som helst förvarning gav ut sitt sista verk.  

”★” är inte nödvändigtvis Bowies bästa album men det framstår för varje år som flyr som den mest fulländade konstinstallation jag någonsin har tagit del av. Det må låta motsägelsefullt men jag tror och hoppas att du förstår resonemanget.  

De här första januaridagarna ska ju traditionsenligt avsättas till framåtrörelse, nyårslöften och förhoppningar. Ut med det gamla, in med det nya!

I min värld verkar detta ha upphört att inträffa sedan nio år tillbaka. Ja, eftersom ”something happened on the day he died”.

”★” gavs ut på Bowies 69:e födelsedag. Ingen utanför hans allra närmaste inre krets visste att han var döende i cancer. Men detta album, i avantgardistiskt modern jazzskrud, hade skrivits och spelats in i största hemlighet i full vetskap om att det skulle bli det sista Bowie gjorde i livet. Och detta är också vad albumet handlar om.  

Jag vet, det må nästan låta en smula fånigt att en popstjärnas bortgång skulle drabba en vuxen person så hårt. Men det handlar inte om nostalgi, sentimentalitet eller någon slags besatthet, knappt ens saknad – snarare bara om vilket perfekt och smärtsamt rekviem det rör sig om.  

Dess varaktiga effekt på just mig är hur varje år sedan dess inleds i moll. All den reflektion och sorg som kanske egentligen hör det gångna årets sista dagar till infaller i stället just nu och detta är David Bowies fel. Eller förtjänst. Det är ju en oerhört vacker melankoli han frambringar.  

Det är också bara under de här dagarna som jag klarar av att lyssna på ”★”. Ingen annan konst försätter mig i en så ögonblicklig tungsinthet. Bowie höjde också med detta verk den intellektuella målbilden för vad fullvuxen popmusik kan åstadkomma till en smått ouppnåelig nivå.  

Därför utgör ”★” också en årlig påminnelse om hur någonting har gått fel, hur ett missförstånd sakta men säkert i streaming-eran har förvandlats till en allmänt accepterad sanning. I slutet av varje år får alla abonnenter en sammanställning av sina lyssningsvanor från sin valda musikstreamingtjänst. Denna statistik har blivit synonym med att det du lyssnade mest på också var det bästa. Jag förstår inte korrelationen.  

De kulturupplevelser som har satt djupast spår och påverkat mig starkast, oavsett konstform, är ju mestadels – nästan undantagslöst – sådana som jag knappt orkar se, läsa eller höra igen. De som kom för nära, de som uppdagade insikter och sanningar om mig själv som jag helst inte vill kännas vid.  

Det enda streamingtjänsternas statistik möjligen säger är att bruksmusik segrade över konsten. Vilket bara gör min årligen återkommande helg i sällskap av ”★” än viktigare.

För övrigt... vill jag gärna rekommendera dokumentärfilmen ”Striking With Pride: United at the Coalface” (Sky Showtime), berättelsen om hur strejkande gruvarbetare i Wales bildade en oväntad allians med gayaktivister från London. Det finaste jag såg under min lite för korta julledighet.