I vårvintras kom ett antal reportage med tung kritik mot mig och mitt parti som gjorde mig frustrerad, ledsen och arg. Jag tycker att de var osanna och vinklade. Bland annat handlade det om att jag gått upp i arbetstid, men det framstod som om jag på ett ohederlighet sätt hade fått en hög löneförhöjning, i stället för ökad arbetstid. Människor som jag trodde kände mig verkade misstro mig helt. Mina sociala medier blev fulla av fördömanden.
Det är just andra människors reaktioner som gör att jag kopplar ihop det här med Nordpolsexpeditionen som jag var med om 2013.
Då var vi 17 personer som skulle ta oss från en rysk forskningsstation ute på isen och skida fram tills vi nådde Nordpolen. Vårt mål var att uppmärksamma klimatförändringen och miljöfarliga industrier i Arktis. Vi drog våra tält, diverse teknisk utrustning och mat i pulkor efter oss. Vinden rev i huden ute på det frusna havet. Vi skulle ta oss förbi en mosaik av allt från kilometerlånga murar av enorma isblock, till öppet vatten och nyfrusen is med fjun av kristaller över den tunna svarta ytan. I snitt var det minus 30 grader kallt.
Det första guiderna gjorde var att dra säkerhetsreglerna för oss: Kliv aldrig på den svarta isen. Håll utkik efter isbjörnar. Och framför allt, ta hand om varandra.
Vi var ett brokigt gäng i alla färger, former och åldrar, från världens alla hörn. Samtidigt som vi startade från forskningsstationen landade det ett gäng unga män med testosteron i blicken. De skulle också ta sig till Nordpolen. De tittade på oss som om cirkusen kommit till stan. Men cirkusen, varenda en av oss, tog sig helskinnad fram till Nordpolen. Det gjorde inte de unga männen. Inte heller den tredje gruppen som fanns där ute sedan tidigare, klarade sig utan allvarliga olyckor.
Den enda orsaken som jag kan komma på till att just vi klarade det, var att vi var rädda om varandra. Vi höll varandra undan farorna. En känner inte av när förfrysningen kryper på, så andra måste se om det börjar hända genom att det uppstår fläckar i ens ansikte – eller genom att påminna en om att känna efter om känseln är kvar i fingrar och tår. Ingen av oss behövde trampa igenom isen eller frysa bort någon kroppsdel.
Den likhet som finns mellan det och vad jag upplevde i vårvinter, var betydelsen av andras reaktioner. Mitt i alltihop insåg jag att alla de hårda orden ändå inte berörde mig så mycket, trots att jag egentligen är en väldigt känslig person. De stöttande orden från min omgivning bar mig långt – de var mångdubbelt fler och betydde oändligt mycket mer. Det var precis som på Nordpolen. Iskyla, snöstormar och förrädiska isar gick att hantera även för riktiga nybörjare, så länge som vi tog hand om varandra. Jag tänker att det nog är så vi lyckas i kampen för framtida generationer, urfolks rättigheter och glesbygden. Att vårda naturen är att vårda de människor som du bryr dig om, men det gäller också omvänt.
