Myra Åhbeck Öhrman: Medborgargarden i rosa förpackning

“Vi vill hjälpa våldtäktsoffer genom att ta betalt av dem för att andra, gratis, ska göra arbetet och axla riskerna” – så hade man kunnat sammanfatta idén bakom självförsvarsappen Cilia. För 29 kronor i månaden får du tillgång till ett system som kan spela larmljud och skicka ut din position till nödkontakter samt okända som registrerat sig som ”räddare” i appen.  

Entreprenörerna bakom den tillägnades en artikel i Flamman 25/11 där de fick förklara sin idé. “Idag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer”, säger de i intervjun. Det är en förståelig frustration. Frågan är hur situationen förändras till det bättre genom att marknadsföra rosa appar mot betalning till oroliga kvinnor.  

Det går att ha invändningar mot polisens arbetssätt, men en fördel med dem är att de har ett arbetssätt. En kurs i feministiskt självförsvar, som hade kunnat vara ett alternativ för någon som vill rusta kvinnor mot ett orättvist system, tränar upp rutiner som hjälper dig att hantera en farlig situation. Cilias “räddare” behöver endast knappa in sitt Bank-ID för att få notiser om pågående övergrepp i sin närhet, trots att välmenande men oförberedda ingripanden i en våldsam situation riskerar att eskalera våldet mot både den tilltänkta räddaren och offret.

Vi kan också, i ljuset av flera misshandelsdomar mot nätverk som tagit på sig rollen att leta upp och misshandla misstänkta pedofiler, fråga oss om vi verkligen tror att kvinnor blir tryggare i ett samhälle där verktygen för rättskipande ligger i händerna på medborgargarden av testosteronstinna, hatiska aktivister. Min bild är nämligen att det är just kvinnor och minoritetsgrupper, de som inte innehar majoritetens våldskapital, som mest av allt behöver det maktutjämnande rättssystemet.  

Vilka konsekvenser är det egentligen som Cilias utvecklare strävar efter? Den enklaste förklaringen är nog att det inte är varken ökat våld mot oskyldiga eller kringströvande medborgargarden. Jag tror snarare att de drivs av den samtida föreställningen att det mesta går att lösa med en smart app – i alla fall så länge “det mesta” innefattar techentreprenörers privatekonomi.