Hon förklarar hur hon kommer göra motstånd. Inte ta ett enda av de pillren som de ska försöka tvinga i henne för att få henne foglig. En halvtimma tidigare har hon pratat rakt ut i tomma intet, med personer som vi inte kan se. Hon får oss att skratta. Men med skrattet kommer också slaget i magen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag sitter i publiken på Dramatens gratisföreställning av Försökskaninerna. Marie Göranzon gestaltar den demenssjuka kvinnans krig mot sin sjukdom och mot en omvärld som i allt större utsträckning tror sig veta vad som är bäst för henne. Men föreställningen handlar inte bara om sjukdomen och åldrandet, utan också om livet som fanns före dess. Om hur en blir den en blir.
Och plötsligt minns jag mitt första möte med demenssjukdomarna.
Jag var 13–14 år första gången jag satte min fot på ett äldreboende. Jag hade fått en eller om det var två veckors praktik där. Efter att veckorna var över skulle vi skriva någon typ av reflektion kring våra upplevelser av arbetslivet. Jag minns att jag funderade på namnen på de olika avdelningarna på boendet. De hette saker som Solsidan och Utsikten. Platser en gärna vill vara på. Jag skrev en text där jag undrade vem de försökte lura. För till Solsidan var det nog få som längtade till.
Minns den äldre tanten som låg i sin säng om dagarna och grät och sa nej när vi försökte hjälpa henne upp. Minns en gubbe som skrek och kastade saker i lunchrummet. Minns kvinnan som säkert frågade mig minst en gång om dagen om jag sett hennes mamma. Minns personal som slet för att räcka till, och som frustrerat i fikarummet pratade om en del av de äldre som helt omöjliga.
Det har gått mer än 15 år sedan dess. Äldreomsorgen har förändrats. De som jobbar kvar berättar om att de gamla som flyttar in är allt sjukare, och kräver mer avancerad vård, samtidigt som vårdbolagen som nu driver verksamheten framför allt efterfrågar lönsamhet och effektivisering. Hur det finns än mindre resurser att räcka till på.
Jag minns en föreläsning under min utbildning till sjuksköterska som rörde demenssjukdom. Först då förstod jag på riktigt vilken oerhört komplex och utmanade sjukdom det är för vårdpersonal att möta. För patienter att drabbas av. För anhöriga att stå nära. Först då förstod jag varför frustrationen blev så stor på äldreboendet.
För många andra sjukdomar kommer vi långt genom att ta rätt prover eller ge korrekt mängd med läkemedel. Det räcker ingen vart när jag möter patienter med en demenssjukdom som tror att medicinen mot blodtrycket är ett giftpiller för att döda dem. Då krävs det i stället att jag och mina kollegor har tid, flexibilitet och kunskap nog om komplexiteten i sjukdomen. Och att det prioriteras högre än ytterligare omorganiseringar för effektivitet och vinstmaximering.
