VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Det humble brag som jag dock aldrig riktigt kunnat scrolla förbi utan att äcklas något, är det som handlar om att vara en exemplarisk, duktig medborgare eller vad jag helt enkelt kallar välgörenhetsskryt. Jag har alltid väldigt svårt att urskilja vad fan det är frågan om när någon känner ett sådant starkt behov av att visa upp hur ödmjuk den är som skänkt pengar eller utövat civilkurage, genom att skriva en lång avhandling om varje individs enskilda ansvar i samhället med utgångspunkt i sina egna handlingar.
Hur många procent handlar om att ”skicka vidare” och hur många handlar rakt av om att visa upp hur humble man är? Jag har tänkt att det är ett ganska vämjeligt sätt att skriva folk på näsan, oftast ur ett priviligierat perspektiv med taglinen ”kom igen, du har ett par slantar över”. Jag menar, de flesta vet att common sense är att alltid försöka se utanför sin egen bubbla och hjälpa bäst man kan, men samtidigt har inte alla samma förutsättningar, varken ekonomiskt eller normmässigt.
Men dock. Jag tillhör ju, även om jag inte till hundra procent passar in i normsamhället eller har ett fett sparkonto, ändå de som ibland har ett par slantar över. Jag tillhör en grupp som kan rada upp ett par feta privilegier på min lista. Så varför blir jag provocerad av den här sortens humble brag?
Att jag blir det är i grund och botten orimligt. Det kan egentligen inte handla om något annat än att det påminner mig om att jag inte gör tillräckligt utifrån mina tillgångar, och att det trycker på en öm punkt. Att jag har privilegiet att välja att skita i det, och den kalla insikten att jag kanske gör det lite för ofta. Buhu. Att kunna välja att avstå från en kamp eller att inte använda sina medborgarrättigheter, som att rösta i ett kyrkoval, är den slappaste förmånen som är helt värdelös att utnyttja. Så vad är egentligen mest egoistiskt, att skryta om att man varit great som gjort gott eller att skita i det gång på gång?
När flödet svämmande över på röstdagen, av den sortens humble brag som alltid stört mig, fanns irritationen där. Det ska jag erkänna. Men en större del började fundera över varför det postades så mycket om angelägenheten i att gå och rösta just nu. Det finns såklart en anledning till det. Oro. Och när jag tänker på den oron, över de mörka krafter som kan ta över, så blir procentenheten av skryt i den sortens inlägg minimal, obetydlig. Kanske är det nu, mer än någonsin, som den sortens humble brag behöver synas och ta plats.
Jag är alltid på gränsen till att ge upp. Lägga mig platt. Allt är skit, det är över, skitsamma. Finns inget jag kan göra. Vilket är bullshit. Så snälla, fortsätt deklarera. Fortsätt ”skryt”. Maxa på nu, skrik det rakt ut. ”Jag röstade!”, ”jag skänkte pengar!”, ”jag ska gå på den här demon!” Och om någon (jag?) blir störd av det så är det deras jävla problem, ingen annans.
Fortsätt berätta vad ni gjort för nytta, för jag vill fan inte ha den slappa rövattityden i mitt huvud.
