Det kortfattade svaret är att vi svenskar egentligen inte gillar dialekter. I alla fall inte så mycket som vi tror.  Studier där man jämfört svenskars och norrmäns syn på språket visar till exempel att svenskar som byter bostadsort i regel filar ner sin ursprungsdialekt, till skillnad mot i Norge där man i större utsträckning behåller den. På norsk sida är det också vanligare att personer med högre utbildning håller fast vid sin ursprungliga dialekt, medan högutbildade personer i Sverige väljer att ersätta den till en allt mer slätstruken standardsvenska för varje nytt steg på karriärstrappan. 

Jämförelser mellan Sverige och andra närliggande länder ger liknande resultat. Vi må älska ”Svenska dialektmysterier” på SVT, men när det kommer till kritan har dialekterna ganska låg status. Speciellt dialekterna från provinserna. 

Förmodligen ligger förklaringen bakåt i tiden. Nationalismen krävde homogenitet, och inte heller folkhemsbyggets socialdemokratiska patriarker betraktade mångfald som någonting positivt. Rikssvenska var normen och dialekter skulle helst tränas bort redan från skolåldern. Långt in på 1980-talet ansågs det fortfarande olämpligt att en programledare pratade någonting annat än rikssvenska i radio eller TV.

Det här arvet ligger fortfarande och pyr i det svenska medvetandet, trots att vi skriver 2023 i almanackan. Dialekter på film kan möjligen användas för att förstärka karaktärsdrag. Den naiva värmlänningen. Den bonniga skåningen. Den dryga stockholmaren. Men dialekter som något naturligt? En actionhjälte som talar Delsbomål? En statsminister som talar Skellefteåbondska? Det lär dröja. 

Jag är född och uppvuxen i Piteå kommun och har med andra ord välsignats med de norrländska dialekternas krona; pitemålet. En trygg och varm dialekt enligt varenda undersökning någonsin, och en dialekt som jag egentligen borde bejaka. Men jag är inte bättre än någon annan och har, precis som tusentals andra lantisar som bytt både klass och hemort, långsamt men säkert ersatt hemdialekten mot ett mindre iögonfallande sätt att tala. I mitt fall till någon sorts allmännorrländska. Ibland skäms jag. Känner mig som en förrädare mot både hembygden och min släkt. Men nu vet jag att vi är många som gör såhär, och att det finns en historisk förklaring. Det känns tryggt. Men det är fortfarande lite sorgligt. 

För övrigt var statsministerns tal till nationen häromveckan en besvikelse. Vi lever onekligen i en djupt splittrad tid.