Till saken hör att barnet går i tvåan. Dessutom har läraren i fråga tydligen som vana när det gäller just matten att skicka hem en uppgift med barnen innan själva momentet har gåtts igenom på lektionerna. Som en slags chockstart. 

Fel, fel, fel, fel,fel. Så tänker jag när jag tittar på det där pappret. Skolan ska uppväga klasskillnader och skillnader i föräldrarnas utbildningsbakgrund. Det kallas det kompensatoriska uppdraget. Det ska inte spela någon roll om dina föräldrar har gått fem år på universitetet eller knappt klarat högstadiet. Det ska inte heller spela någon roll om dina föräldrar jobbar skift och har svårt att hinna hjälpa dig. Och det ska inte spela någon roll om dina föräldrar har flyttat hit från ett annat land och aldrig gått i svensk skola. Det är skolans uppgift att se till att du får lära dig det du behöver ändå, på det sätt som passar dig. Så här står det i skollagen; En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. 

Den här matteläxan var på så många sätt ett brott mot det kompensatoriska uppdraget. Varje läxa, hur enkel och oskyldig den kan tyckas, ställer krav på föräldrarna. I alla fall när barnen är så här små. Det är föräldrarna som på något sätt måste se till att den blir gjord. Påminna, hjälpa till, förklara, motivera. Det måste också finnas en miljö i ditt hem som gör att du kan sätta dig med din läxa och koncentrera dig. Och även om föräldrar gärna vill hjälpa, de flesta vill ju sina barns bästa, så är det inte alla som kan. Livet och de egna förutsättningarna kommer emellan. Och varje gång en förälder misslyckas, så är det barnet som drabbas. Det är barnet som får komma tillbaka med en ogjord läxa, som halkar efter, som får känna sig lite dålig. Och efter tillräckligt många gånger så dålig att det kanske ger upp. Det kompensatoriska uppdraget går åt pipsvängen. 

Varje läxa, innan barnen blir så stora att de själva kan ta ansvar för dem, går på tvärs mot skolans uppgift att uppväga skillnader i barnens förutsättningar. I stället förstärker de skillnaderna. Särskilt när läraren gör som matteläraren till min väns son, lägger över en del av ansvaret för att förklara ett nytt moment på föräldrarna. 

Det finns en romantisk bild av det fattiga men begåvade barnet som får en chans att studera. Som trots alla motgångar tar sig fram, som sitter i stearinljusets sken och gör läxorna när syskonen har somnat, som till sist tar examen och reser sig över sina begränsande omständigheter och hjälper hela sin by till ett bättre liv. De fallen finns säkert. Men handen på hjärtat, i de flesta fall handlar det om att med lock och pock och en tro på alla människors lika värde hjälpa alla våra normalbegåvade barn att hitta lusten till lärandet så att de kan nå så långt som just de kan, oberoende av hur långt deras föräldrar har nått. Och ja, därför ska läxorna bort. Tur att allt fler skolor inser det.