Krönika: Maten har med oss att göra

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Min barndoms vackraste plats är fylld av mat. Hur många nya dieter och påkostade kokböcker jag än hör talas om, så kommer mina djupare insikter om maten från min mormor Märtha som föddes 1902. 

Den ena är att maten inte hamnar på bordet av sig självt. Vägen dit är lång och fylld av arbete, mitt eller andras. Jag följde dillköttets väg från det högtidliga öppnandet av frysboxen dagen före – iklädd vantar – till hämtandet av dill och potatis i landet och mjölk till såsen i lagården. 

Den andra insikten fanns broderad på en bonad i kammaren innanför köket: ”Fem voro bjudna, tio voro komna, slå vatten i soppan och hälsa välkomna”. Folk kom och folk gick. Att neka någon att äta var en skam och inget annat. 

Maten skulle skapas och delas. Inte bara köpas och ätas upp. 

Trettio år senare är mitt liv så olikt min mormors som det kan bli. På femte våningen lyser odlingarna med sin frånvaro och det vore svårt för en ko att tränga in sig på balkongen. Mat köper jag i affären och det bästa jag kan göra är att visa solidaritet med dem som producerar den. 

Men någonstans därinne i skafferimörkret styrs mitt tänkande fortfarande av min historia. Mat handlar inte bara om näring utan också om mening. Som meningsskapare betraktat är skafferiet genialiskt. Det är dessutom energisnålt. El behövs inte och ventilationen bygger på självdrag. 

Det handlar om begriplighet.  

Att bygga upp ett skafferi är att starta en process och den allra enklaste metoden är torkning. En bra början är att skaffa Inger Ingmansons bok Kan man äta sånt? och börja spana i dikena efter något ätbart. Nyponen börjar mogna, till exempel. Lingonen. Om man nyper toppskotten av nässlorna kommer snart nya, goda. Det är så lätt att låta sig hindras av att man inte har bil eller trädgård eller pengar, men tro mig, tillvaron går att påverka med ytterst små medel. 

Maten har med oss att göra. Vi behöver se tillbaka och åt sidorna för att komma vidare. Leta efter den i naturen. Torka den. Lära oss mer om den. Dela med oss av den. Byta. Försöka, misslyckas och prova igen. 

Ni som har en trädgård, fördela er skatter! Ni som inte har, byt äpplen mot andra resurser, som tid eller kunskap. Så blir maten gradvis en gemensam angelägenhet, inte bara en plastinpackad snabbis som vi ser resterna av i överfyllda papperskorgar. 

När mormor försvann byggdes huset om, skafferiet ansågs onödigt och revs ut. De flesta skafferier har gått samma öde till mötes. Kortsiktigheten segrade, hållbarheten slängdes i containern och ventilerna täpptes igen. 

Jag sitter här och väntar på skafferiets återkomst i mitt liv. Till dess torkar jag nyponskal på fönsterhyllan. Det stärker min självkänsla och ger mig mening. 

Och nyponsoppa.