Det är min kompis Cecilia som beklagar sig.
Efter att ha fött sitt första barn har hon, likt många andra, fått ett politiskt nyuppvaknande i frågan om den globala uppvärmningen. (”Jag har blivit som en pappafeminist – fast med klimatet!”).
Nu gör hon det hon kan: köper sällan nytt, skippar flyget, äter mer medvetet och försöker sprida klimatfakta privat och i sitt mediejobb.
Det finns bara ett problem. (Förutom *harkel* att koldioxidnivåerna i atmosfären nu är rekordhöga och inget tyder på att utvecklingen kommer att vända tillräckligt snabbt).
Kruxet: De tappra insatserna för att minska sitt ekologiska avtryck borde få min vän att se sig själv som en sexig och hjältemodig planeträddare. Det gör hon inte. Snarare känner hon sig lika härlig som den gnälliga moraltanten Prussiluskan i Pippi Långstrump. Alltså inte alls.
Då: En rolig livsnjutare. Nu: En förnumstig fakta-rabblare med ivrigt viftande ”fy”-finger. En som fått lägga flera av de dekadenta vanorna på hyllan och istället börjat dela katastrofartiklar på Instagram.
Duktig. Rimlig. Men tyvärr urtråkig.
Det är i alla fall hennes farhåga.
Är det så det ska kännas innan den stora massan ställer om?
Ja, det är navelskådande, för vem i hela friden bryr sig egentligen om ”hur nån framstår i sociala medier” när klimatförändringarna redan verkar ha utrotat sin första däggdjursart (en svingullig australiensisk gnagare) och FN förutspår att det år 2050 finns mellan 25 miljoner och 1 miljard klimatflyktingar i världen.
Men faktum är hela den där geggan med självbild och framtoning spelar roll för de allra flesta. För alla är inte Greta Thunberg som i Skavlan förklarade att asperger-diagnosen gjort att hon inte fastnat i det sociala spelet, ”som alla andra verkar vara så förtjusta i”.
Alla är inte lika stencoolt rättframma. Tyvärr.
Därför måste resten av oss hitta andra sätt att hänga på.
Av just denna anledning är jag väldigt glad över att fler och fler svenska kulturskapare försöker hitta nyskapande och roliga vinklar på den globala uppvärmningen. Angreppssätt som gör att fler än hard core-aktivisterna orkar hänga med – och vill sprida engagemanget vidare.
Ola Söderholm var tidig i Lilla Drevet med att göra svensk satir om klimatpolitiken – och lyckades på det sättet folkbilda sina nästan 90 000 lyssnare på kuppen. Jag själv har gjort ett försök i en krönika om den onödiga nöjesflygningen, och serietecknarna Sara Granér och Max Gustafson har båda gjort sylvassa humorserier om krisen. Häromveckan hoppade till och med den gamla MUF:aren Fredrik Strage på tåget (hehe) och skrev roligt om varför han väljer att avstå flyget 2019. Bravo!
Och det behövs fler. För kul når ut – även till de som aldrig skulle orka läsa IPCC-rapporten, eller knappt läsa om IPCC-rapporten. Plötsligt ser jag en ny typ av personer dela klimatrelaterade texter i sociala medier, eller plötsligt börjar kapa köttet och spola flyget.
”Jag vill få känna mig lite förbjuden och kul” skriver Cecilia till mig. ”Kan du lösa det?”.
Jag svarar min kompis att det kan bli svårt. Kanske kan hon gå i bräschen och kombinera dekadens och miljömedvetenhet på något sätt. Bli salongsberusad – men bara på rödvin från Systemets ”lättare flaskor”? Klä sig extra slampigt, eftersom kläder av mindre tygbitar också borde ha lägre klimatpåverkan? Börja trippa på närodlade psykedeliska svampar? (Jag tittar på dig toppslätskivling).
Nej, jag vet inte. Men jag är glad att Sveriges rolighetspersoner nu börjar använda sina vassa hjärnor till att hitta kreativa ingångar på klimatpolitiken.
Det är svårt, för det är mörkt. Men desto större anledning att hylla de fantastiska förtrupper som faktiskt försöker.
