I en vacker matsal på ett konferenscenter i centrala Stockholm har jag kaffepaus efter en emotionellt dränerande morgonföreläsning om sjukvårdsstyrning och ekonomi med en av Karolinska universitetssjukhusets ledande ekonomer. Merparten av föreläsningen handlade om den omtvistade sjukvårdsorganisationen i Stockholm; “framtidens hälso och sjukvård” och den numera ökända vårdmodellen “värdebaserad vård” (VBV) som mot allt bättre vetande införts på Karolinska universitetssjukhuset. VBV är, likt de andra ekonomiska styrmodeller som vi fått uthärda sedan början av 90-talet, inspirerad av modeller från näringslivet. Modellen togs fram med hjälp av konsultbolag för ett pris som sammantaget har uppgått till nästan 1 miljard, och har fått utstå kraftig kritik från alla möjliga håll. Föredraget slutade i debatt snarare än som en föreläsning, och föreläsaren, en ihärdig försvarare av VBV, fick utstå många upprörda frågor. Han verkade ha en genuin tro på modellen som svaret på sjukhusens alla problem och avfärdade den mesta kritiken. Var det något som imponerade, så var det inte hans kunskaper om ekonomi, utan hans iskalla förmåga att tillbakavisa kritik.
Jag börjar diskutera intrycken från morgonens föreläsning med en annan ung läkare som jag haft nöjet att jobba med ett antal nätter. Läkaren är trots sin ringa ålder redan en mycket duktig doktor och har dessutom hunnit disputera. Jag uttrycker mitt förakt mot denna och alla andra typer av managment-modeller som införts i det förgångna. Då ser jag hur min kollega tvekar och han säger avvaktande att han visserligen också förhåller sig skeptisk till den nya organisationen, men menar att han först måste studera modellen mer ingående innan han vill uttrycka sig kritiskt. Det här är en person som tidigare under kursen med självförtroende uttryckt sin åsikt i både det ena och det andra men när det berör ekonomi så blir han plötsligt stum som så många andra också blir när det gäller just ekonomi. Hans försiktiga hållningssätt gör mig fundersam. Är jag kanske överkritisk och för snabb att hoppa till slutsatser?
Men sedan tänker jag att vi inom den offentliga sjukvården med regelbundna mellanrum drabbas av nya näringslivspräglade organisationsförändringar. Om vi skulle behöva detaljstudera varenda skitmodell som de kastar på oss för att ha rätt att uttrycka oss kritiskt så skulle det inte återstå mycket tid åt patientarbete. I boken “Talking to My Daughter about the Economy” skriver den världsberömde ekonomen Yanis Varoufakis att den som vill, säg, bygga en bro eller utföra ett kirurgiskt ingrepp gör bäst i att konsultera en expert i respektive område, i dessa fall en ingenjör eller en kirurg. Vill du däremot förstå dig på ekonomi, fortsätter Varoufakis, är expertisen inte lika självklar. Ekonomi är ingen exakt vetenskap och handlar mycket om trender och åsikter. På så sätt är denna expertis mer politiskt färgad än till exempel ingenjörskonsten eller kirurgin.
Att personer ska kunna uttrycka sig med självförtroende i ekonomiska frågor är en förutsättning för en välfungerande demokrati. Men ju fler ekonomiska beslut vi överlåter till självutnämnda ekonomiexperterna, desto mindre inflytande får vi över våra arbetsplatser. Det föregående påståendet är ännu mer aktuellt i sjukvården där det är vi, vårdpersonalen, som är experterna på att behandla sjuka. Därför borde sjukhusets ekonomi och organisationen utgå från vårt arbete med patienterna snarare än ekonomers och management-konsulternas idéer och visioner. Så till alla frustrerade anställda inom Stockholms offentliga sjukvård, som plågas av upprepade omorganiseringar och stenhård ekonomisk styrning, vill jag säga följande: uttryck er kritik med självförtroende. Uttryck era åsikter ofta och uttryck dem högt, för det är vi som är experterna!
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
