BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Du heter Staffan efter den första kristna martyren Stefanos. Han var ledare för den första kristna församlingen och blev stenad för sin tros skull. Han predikade och sjöng lovsånger och dömdes av det judiska rådet för hädelse och dödades år 35, alltså bara ett par år efter Jesus. Och det är därifrån vi har Staffansvisor.”
Själv hade jag bara fått småsten kastade på mig av barn med dålig impulskontroll och insåg att man skulle behöva större grejer, typ gatstenar för att ha ihjäl någon ordentligt. Och så helst träffa huvudet annars blir det ju bara blåmärken och benbrott. Fast det där hade väl judiska rådet koll på. Sen gick vi och kollade på Erik den heliges relikskrin. Han blev inte stenad för sin tro utan halshuggen på 1100-talet av en dansk prins i stället. Huvudet rullade ner mot Fyrisån och där det hade rullat färdigt rann S:t Eriks källa upp. Häftigt.
För att jag skulle minnas denna dag köpte pappa åt mig en minnesmedalj med den första svenska ärkebiskopen på. Han hette också Stefan och dog 1185. Jag kramade den i fickan medan jag tänkte att det var något fint att ge sitt liv för något större. Jesus gjorde det, Stefanos, Erik den helige, Anne Frank, Victor Jara, Martin Luther King. Jag förstod att jag hade en del att leva upp till. Sen fick jag ett glas saft och en tårtbit på Fågelsången.
Numera har inte martyr samma fina klang som när jag var liten. Nutida martyrer offrar visserligen sig själva, men passar på att offra en hel massa andra människor också. Allt i guds namn. Galningar som kör in i folksamlingar med lastbil eller skjuter ned tidningsredaktioner. Den senaste i Stockholm hade dessutom missat hela konceptet, använde tydligen bilbälte när han dånade in i Åhlens och överlevde. Så i stället för 72 jungfrur i paradiset får han nu titta på en svensk betongmur resten av sitt liv. Fyra personer fick sätta livet till på grund av massiv religiös hjärntvätt. Hemskt. ”Första gången i Sverige, men som en vanlig dag i Kabul”, sa den ensamkommande afghanska killen till sin gode man, min vän den gamla polisen.
Fyra personer. Det är så många svenskar som tar livet av sig i Sverige varje dag. Kan vara värt några spaltkilometrar det med, tänker jag. Och lika många extra psykologer som alla partier nu vill anställa poliser.
Jag blev aldrig martyr. Lika bra det. Jag blev klimathjälte i stället. Inte mycket dödande. En enkel och ofarlig hobby som går ut på att cykla, åka tåg, äta bönor och peta isär Bregottförpackningar i sina materialfraktioner. Se till att plasten blir ny plast och pappen blir ny papp. Jag vet inte hur det fungerar, men gör man detta ska jorden, enligt säkra källor, kallna igen.
Drar på mig löparskorna och springer ut längs Fyrisån. Det är lagom kyligt, som det ska vara i april, så sopsorteringen verkar fungera. Naturen och jag tar sats inför den stora galna våren. Kungsfiskaren har synts till rapporterar några uppspelta ornitologer jag passerar. Sångsvanarna förbereder sitt häckande och betäckande, människorna sitt näckande och sommardäckande. Jag får en extra energi när jag på håll ser folk som är så glada att det spritter i deras kroppar. När jag kommer närmare ser jag att det är spastiker från ett gruppboende ute på promenad. Men glädjen finns där. Och den går inte att stoppa.
Glad vår!
