I Kraftwerk fann jag allt som jag inte visste att jag letat efter och som inspirerat mig sedan dess: Estetiken, den minimalistiska tyska humorn, retrofuturismen och ett något diffust genusuttryck. I dag har jag 70 skivor med Kraftwerk, och pratar alldeles för länge om dem närhelst jag får möjlighet.

Det är glädjande att mediabevakningen varit så stor under veckan som Kraftwerk befann sig i Sverige för konserter och en utställning på Moderna Museet. Många har skrivit om deras musik, men några har också nämnt det historiska sammanhang i vilket bandet växte fram i efterkrigs-tidens Tyskland. Den strömning som grundarna Ralf och Florian kanske inte själva identifierade sig med, men ändå kopplades till i början av 1970-talet – av britterna sarkastiskt kallad Krautrock – handlade bland annat om att skapa ett motstånd mot den anglofila dominans som rådde i musikvärlden. Dessutom var Kraftwerks musik och estetik i många avseenden en reaktion på synen på Tyskland och tyskar som ondskefulla och känslokalla. Men svaret var inte att försöka anpassa sig och framstå som harmlösa, utan att skapa ett helt unikt, genuint tyskt, uttryck, vilket provocerade många.

Jag tycker inte att politiken är frikopplad från konsten och genom åren har jag skrivit en hel del om att musik och politik faktiskt har en hel del med varandra att göra. Men till skillnad från många elektroniska artister som jag lyssnar på, som har sin bakgrund i arbetarklassen, så kom både Ralf och Florian från välbeställda hem, och musiken handlar, till skillnad från till exempel Nitzer Ebb och tidiga Depeche Mode, inte om svett, hårt arbete och klassfrågor, utan om transportmedel, automatisering, vetenskap och teknik. Dessutom skilde de sig från andra band med sin aristokratiska stil. ”Jag tilltalades inte av Kraftwerk för att de var arbetarklasshjältar. Jag letade inte efter det hos dem, så jag hade inget problem med var de kom från eller om de hade pengar eller inte. Jag gillade att medlemmarna bar kostym och slips eller svart och körde runt i en svart Mercedes. Jag köpte hela livsstilsgrejen”, säger Andy McCluskey från det brittiska synthpopbandet OMD i David Buckleys stundtals utmärkta inofficiella biografi Publikation (Omnibus 2012).

Politik i all ära, men ibland blir det parodiskt när folk till varje pris ska pressa in artister i sin egen ideologiska analys. Erik Helmersons ledartext i Dagens Nyheter, där han försöker göra Kraftwerk till en symbol för ett stagnerat Västeuropa är ett sådant exempel. Helmerson menar att bandets estetik är föråldrad och att deras explicita kärnkraftsmotstånd, som manifesteras i den fantastiska låten Radioactivity, är ett tecken på att bandets futurism är ”förlegad”. Dels verkar han aldrig ha hört talas om begreppet retrofuturism, och att se motstånd mot kärnkraft, denna den förlegade industrialismens Cullinandiamant, som bakåtsträvande är faktiskt ganska skrattretande.

Nästan 22 år efter den omvälvande upplevelsen i Solnahallen ser jag, nu för femte gången, Kraftwerk spela igen på Cirkus i Stockholm. Varje gång har det varit olika grader av fantastiskt, men det är första gången jag upplever deras 3D-konsert. Det dröjer kanske fem sekunder från att draperiet dras undan till att tårarna börjar rinna bakom 3D-glasögonen. Två timmar och 20 minuter senare konstaterar jag att det – återigen – är en av de bästa konserter som jag har upplevt. Och givetvis spelade de Radioactivity – som uppdaterats med en underbar vers om Fukushima.