Under påskhelgen ljöd ännu en alarmsignal, då en undersökning visade att 94 procent av landets ungdomar tycker att bostadsbristen är den största samhällsutmaningen.
Det är lätt att hålla med.
Men vad beror krisen på? Och vad bör göras?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Om detta bråkas det nu högljutt. Men få visar något större intresse för bostadspolitikens historia. Viket är dumt. För där finns en del att hämta.
När jag skrev en bok om utförsäljningen av allmännyttan för några år sedan stod det klart att vi gått i en cirkel, att vi på många sätt återvänt till början av 1900-talet. Även då var bostadsbristen akut, med trångboddhet, ringlande köer och höga hyror.
Och allt detta på en helt fri marknad.
Orsakerna analyserades i den bostadssociala utredningen, som la fram sitt slutbetänkande 1946: bostadsbyggandet befann sig i en ständig berg- och dalbana, konstaterade man. I kristider avstannade aktiviteten, och när ekonomin vände uppåt gick det trögt att komma igång. I svackan hade byggfirmorna sparkat folk och tappat kompetens, och det var ofta svårt att få krediter till bra villkor. När byggandet väl satte fart blev det ofta i form av spekulation, som slutade i en krasch. Och så hamnade branschen i en ny dalgång, långt innan behoven var uppfyllda. Bostadsbristen möttes istället av höjda hyror, varpå köerna kortades för folk med fet plånbok, samtidigt som medellösa blev hemlösa eller trängde ihop sig.
Den oreglerade marknaden var instabil och ojämlik, klarade varken av att bygga tillräckligt eller ge folk bra bostäder till rimliga priser. Den tycktes helt enkelt aldrig hamna i jämvikt, och därför blev det alltid fastighetsägarnas marknad.
Under 1930-talet lanserade socialdemokraterna en ny giv. Man satsade pengar på kommunalt byggande, och 1946 permanentades systemskiftet när riksdagen klubbade en ”av staten i huvudsak finansierad och subventionerad bostadspolitik” där målet var att ”påverka förutsättningarna för bostadsbyggandet i sin helhet”, som den Bostadssociala utredningens ordförande Alf Åberg uttryckte det.
Politiken bars upp av tre pelare: En kommunal allmännytta utan vinstintresse; en hyresreglering som övergick i ett system med kollektivt förhandlade hyror; och framförallt en statlig finansiering av bostadsbyggandet. Genom att staten gav lån med garanterat låg ränta och lång amorteringstid kunde allmännyttan och andra byggherrar skyddas från ekonomins upp- och nergångar. Planeringen blev långsiktig, byggtakten ökade och hölls på en jämn nivå. Dessutom sänktes kostnaderna för nyproduktion, och genom ett utjämningssystem drevs hyrorna ner över hela linjen.
På 1960-talet skruvades tempot upp. Miljonprogrammet finansierades med pengar från de nyskapade AP-fonderna. Och snart var bostadsbristen bortbyggd.
Den generella bostadspolitiken formade det moderna Sverige. Den var genomgripande, samhällsomvandlande, framgångsrik – och kritiserad.
På 1980-talet jämförde nyliberala ideologer den svenska bostadsmarknaden med sovjetisk planekonomi, och när borgarna kom till makten 1991 gjorde de processen kort med det gamla folkhemsprojektet. Det statliga lånesystemet avskaffades, räntebidragen trappades ner, byggregleringar upphävdes och man öppnade för en privatisering av allmännyttan. Samtidigt träffade skattereformen 1990/91 bostadsbolag, byggherrar och hyresgäster rakt i plytet – med ökade kostnader och en rejäl hyreshöjning som följd.
Omvandlingen sammanfattas av Stockholms Länsstyrelse i en rapport:
”I ett system med stora statliga subventioner till bostadsbyggandet tog staten en betydande ekonomisk risk i förhållande till marknaden. Den risken tas idag av kommuner, byggföretag och kreditgivare, vilket påverkar vad som byggs och hur mycket som byggs.”
Med vilket resultat?
Sedan mitten av 1990-talet har det byggts i snitt 20 000 bostäder per år. Jämför det med över 100 000 om året på 1960-talet. Och det som byggs är mest för köpstarka grupper, inte för alla. Vilket liknar situationen innan 30-talet.
Man skulle kunna se avregleringarna som orsaken till eländet. Men som vanligt när marknadsliberalismen misslyckas blir svaret att marknaden inte liberaliserats tillräckligt. Istället propageras det som aldrig förr för marknadshyror. På senare år har visserligen hyressystemet reviderats och nyproduktionshyrorna i praktiken marknadiserats (det vill säga höjts). Men skam den som ger sig.
Mycket talar för att marknadshyror är en historisk återvändsgränd. Lite tyder på att byggandet skulle ta fart. Däremot skulle vinsterna öka, liksom ojämlikheten. Med högre hyror i attraktiva områden minskar förvisso köerna, men knappast behoven.
Alternativet? Smärre byggsubventioner, snabbare planprocesser och krav på kommunerna, säger regeringen. Men få tror att det räcker.
”Under överskådlig tid kommer inte bostadsbyggandet att nå de nivåer som behövs för att svara mot befolkningsökningen”, skriver till exempel Boverket.
Vi behöver ett nytt miljonprogram om vi inte ska få en bostadslös generation. Men det skulle kräva en betydligt mer utvecklad politik. Frågan är om framtiden kommer ta intryck av historien, eller om minnesförlusten består.
