Vibeke Olsson: Marknaden går bärsärkargång i den offentliga sektorn

Min vän har ett utslitet knä. Det gör att hon inte orkar gå så långt från bilen före eller efter jobbet – före jobbet vill hon vara i form och orka, efter jobbet är hon trött och har ont.

Nu har sjukhusledningen bestämt att de parkeringsplatser som ligger närmast sjukhuset ska kosta 250 kronor – om dagen.

Det innebär en god stunds gratisarbete varje dag! När min vän påtalat detta får hon till svar att hon ska ansöka om handikapparkering.

Men en sådan kan hon inte få. Hon är inte rörelsehindrad, hemma kan hon både sköta hemmet och sina hästar.Men hon orkar inte både gå långt och arbeta, då strejkar knäet.

Det här drabbar en av mina närmaste vänner och självklart är jag både arg och ledsen.

Hur kan det bli så här?

För hon är inte ensam. Det går att känna igen mönstret. Samtidigt som det ständigt talas om vår plikt att göra oss anställningsbara och vikten av att ”folk kommer i jobb”, så blir arbetsmiljön och arbetsgivarna allt hårdare.

Det är mycket glädjande att Vänsterpartiet fått igenom en höjning av lönebidraget i budgeten.

Men samtidigt blir allt fler arbetsplatser alltmer slimmade. Du måste hänga med, älska utmaningar och högt tempo, ständigt vara beredd att börja om vid omorganisationer och nya datasystem. Människor som både vill och kan jobba slås ut helt i onödan.

Jo då, min goda vän med sitt utslitna knä har också fått höra att hon borde sluta jobba. Hon vägrar, hon älskar sitt jobb; hon är frisk och stark förutom knäet och mitt i medelåldern.

Samtidigt som allt detta pågår hopar sig skrönorna om de som inte vill jobba utan lever på bidrag, särskilt bland nyanlända. Mycket är säkert överdrifter och ibland rena påhitt av mörka krafter.

Men också människor som är djupt engagerade i flyktingmottagande talar ibland om att vi måste våga ställa mer krav. Nu när det kommit så många flyktingar finns bland dem naturligtvis både de mest ambitiösa och de som helst vill dricka kaffe och röka – precis som bland infödda svenskar eller vilken grupp som helst.

Du kan inte sitta och säga att du vill jobba med reklam om det i kommunen bara finns industrijobb eller äldreomsorgen.

Det är svårt att få grepp om ”missmatchningen” på arbetsmarknaden. Utbildningsplatser står tomma samtidigt som behovet av vårdpersonal och hantverkare är skriande. Samtidigt är människor arbetslösa.

Är du nyanländ får du antingen inget jobb alls – eller så får du jobba 15 timmar om dagen som taxichaufför.

Hur har det blivit så här?
Är det för att politikerna abdikerat och låtit marknaden gå bärsärkagång, även i offentlig verksamhet?