Vad kan man annars göra, som arbetslös musiker? Skörden är bärgad i trädgården, i min lilla trädgård. 2 500 kvadrat, full av mikrober och gammal bokashikompost. En väldigt bördig och frodig trädgård är det.

Min trädgård. Vet inte hur mycket den är min egentligen. Kanske snarare att jag är trädgårdens. Det känns mer så, speciellt efter den här coronasäsongen. Den har bundit mej med sina ogräsrötter och slingrande vindruvor. Och jag har låtit den göra det, för jag vill ju höra till nånting, när man inte får spela och få applåder så måste man i alla fall få umgås med nåt levande. Och den kommer finnas kvar här, jorden, växterna och maskarna, efter det att jag har slutat leva.

Men jag lämnar trädgården och promenerar.

Nu, under coronan, händer det att jag stöter på andra människor i skogarna här ute. Det hände nästan aldrig innan. Möjligen kunde jag stöta på nån som var ute och red. Stigarna hade bara spår av hästar, ibland hajade jag till när jag såg spår av stövlar, tills jag kom på att det var mina egna.

Nu joggar dom omkring här människorna.

Och när jag är som mest människofientlig kan jag liksom muttra ”vafan stick till Thailand som du brukar, vad gör du här, i min skog”. Men det är ju inte min skog. Om skogen ska finnas kvar är det ju bra att folk har slutat flyga till Thailand på höstlovet.

Så jag går där och jobbar med min tolerans.

Om jag istället för att följa ridstigarna viker av på dom mera slingrande djurstigarna kan jag fortfarande gå något sånär ensam. Speciellt rådjuren går väldigt mycket i sina egna spår, det blir en smal liten öppning mellan slånbär och havtorn. Nu på hösten när löven fallit är det lättare att upptäcka.

Älgar och vildsvin hakar på rådjuren, ibland sväller stigen ut till plöjda åkrar mellan tallarna, vildsvinen har bökat upp marken så det ser ut som en jordfräs har gått fram. Dom gillar tallrötter.

Överhuvudtaget har djuren ingen känsla för vem som äger skogen. Det kan jag också gå och gotta mej åt. All mark runtomkring mej ägs av en man som ser ut som Donald Trump. Jag gillar inte honom.

Han köpte upp ägorna här från Stockholms stad, en märklig affär, han fick all mark väldigt billigt. Han ville göra om åkrarna till en golfklubb, det fick han inte. Då kalhögg han en stor bit av skogen. Så jag gillar honom inte. Plus en massa andra skäl som jag inte ska plåga er med här.

Jag gillar hursomhelst att djuren går hur fan dom vill.

Dom vet ingenting om äganderätt.

Man kan ju alltid stänga ute djur med stängsel, eller som jag gör, med att pissa i kanterna av trädgården, för att revirmarkera liksom.

Man kan också stänga in djur, så länge det sker småskaligt så är det väl ingen fara för oss i alla fall, men om det sker industriellt så blir det pandemier och elände. Det blir social distansering av att stänga in en massa djur på ett och samma ställe.

Vi människor visste heller ingenting om äganderätt till jorden, förrän det kom en gubbe med en stor yxa och sa att han ägde marken. Här uppe i Norden var det så glesbefolkat att det där aldrig blev nån stor grej, folk bodde i byar, odlade jorden tillsammans och utanför den odlade jorden fanns allmänningen, där djuren fick beta.

Så var det i hela Europa, innan den där killen med yxan kom.

Man kan säja att kapitalismen fick ordentlig fart först när man började stängsla in marken och avskaffade allmänningarna.

I England gjorde detta markägarna så rika att dom fick loss kapital som dom kunde investera i till exempel slavhandel eller annan form av utplundring av det som sen blev kallat för utvecklingsländer, man avvecklade dom blivande utvecklingsländerna med krut och pengar man tjänat på engelska bönders slit.

Marx kallade detta för den ursprungliga kapitalackumulationen.

Den ledde också till att en massa bönder inte längre kunde försörja sej när djuren inte fick beta fritt, och då kunde dom tvingas in till städerna och bli egendomslösa arbetare i fabriker som spann bomull, som plockats av slavar, som köpts av brittiska handelsmän, som betalade med bomullstyger.

That’s the way it rolls, folks!

Här i Sverige blev det ju inte lika blodigt. Vi hade vår allemansrätt ju. Dom senaste decennierna har svensk och nordisk allemansrätt lyfts fram som en förebild internationellt.

Man brukar prata om ett paradigmskifte, från idén som rådde för några decennier sen. Allmänningens tragedi.  Alltså idén om att om ingen äger till exempel vattnet så pissar alla i det. Idén om att allting måste ägas av nån, alla naturresurser, om inte dom ska förstöras av människans egoism och betande getter.

Nu har det ju visat sej att det verkar vara precis tvärtom, det storskaliga ägandet av mark, energi och resurser håller på att ta livet av den här planeten.

Idén om allmänningen, the commons, har överlevt i skuggan av äganderättens triumf, och nu hålls Sverige fram som en förebild, bland annat i en bok av Nobelpristagaren Elinor Ostrom, där hon skriver om att allmänningen, precis som samhället i stort, fungerar om det finns tillit.

Men i Sverige dyker det upp fler och fler skyltar där det står ”privat område”. Egentligen finns ingen legal grund, men dom funkar ju ändå. Man vill inte stöta sej med markägaren.

Det är en slags klasskamp uppifrån, av dom som har, mot dom som inte har. I Sverige pågår ett lågintensivt krig mot allemansrätten.

Man måste skapa tillit.

Tillit är grunden för allt egentligen.

Från att man föds.

Tillit är det som bygger samhällen, och det som gör att vi kan ha en allmänning.

En tillit att människor inte överutnyttjar resurserna.

Det gör man genom att skapa tydliga regler och att ingen ska vara så fattig och desperat att han plockar all svampen.

I ett samhälle som hela tiden skapar konkurrens och utsatthet och desperation, som vårt, blir det svårt.

Men det blir inte bättre av att Trumpkopian äger marken här runtomkring.

Det blev ett kalhygge.

Här är inte så mycket folk, det finns liksom ingen att lita på. Bara några gråsparvar som tjattrande kommenterar min ensamma promenad.

Den sociala distansen är jävligt plågsam.

Hur bygger vi upp tilliten i den här dokusåpan?