Natten är mörk och luften är tung när fötterna rör sig mot marken. Varje steg är ett steg bort, bort från det som inte längre finns. En hand i ryggen. Skynda på, säger någon. Skynda.
Din hand kramar om en liten och stora, rädda ögon vänds mot dig. Lyser i mörkret. Du vet inte vad som väntar. Du kan inte säga att det ordnar sig. Men att vända tillbaka är inte ett alternativ. Allt är borta. Vardagen, tryggheten. Platserna där ni skrattade. Om det finns en framtid så finns den inte här. Och det enda du vill är ge den där lilla handen och de stora ögonen en framtid.
Du trycker barnet närmare intill dig när ni knuffas av kropparna som rör sig framåt. Ni är många. Ett hundratal. Och allt ni har kvar har ni på er. Hur klär man sig egentligen för det som väntar, tänker du? Kommer de tjocka tröjorna och mössan mot vinden räcka? Och vatten, hur blir det med vatten?
Ner i båten, ryter någon dämpat. Den där? tänker du och tittar på den lilla öppna båten framför dig. Är det den? Tårarna bränner i ögonen och paniken gör halsen trång. Men innan du hinner tveka har du redan tvingats framåt av alla dem som går bakom dig. Den lilla handen håller på att glida ur din när ni halvt ramlar, halvt kliver ner på det slitna däcket.
Du försöker hitta en plats i båten som hela tiden fylls på. Trycker dig mot relingen. Här, kom och sätt dig här. Vi har filten. Ska jag sjunga för dig? Någon skriker plötsligt i andra änden. Det uppstår tumult när någon försöker tränga sig förbi. Allt gungar till innan det lugnar ner sig igen.
Och så är ni på väg. Du ser ljusen från land bli mindre och mindre, som slocknande stjärnor. Du blundar och begraver näsan i håret på barnet i ditt knä. När du vänder på huvudet syns ingenting. Bara vatten. Svart vatten. Och vågorna som växer. Som stänker in och gör filten omkring er blöt och tung. Det kommer att bli bra, viskar du fast skräcken river i magen.
Jag vaknar med ett ryck. Pulsen slår hårt och det känns fortfarande som att sängen under mig gungar. Det tar en stund innan jag kommer tillbaka till verkligheten. Jag stryker barnet som sover bredvid mig över kinden och lyssnar på de lugna andetagen. Pyjamasen är varm i nacken och har korvat upp sig på benen. I morgon ska han vakna, springa in i sitt rum och hämta det nya legobygget. Äta sin frukost med benen dinglande under bordet och vicka på sin lösa tand samtidigt som han pladdrar på om allt som ska hända. Hans enda bekymmer kommer att vara om hans bästis kommer att vara på förskolan eller inte.
Jag andas ut och lägger mig på kudden igen. Det var en dröm. Vi är trygga och varma. Jag kan somna om och vakna till en värld som jag känner. Där jag har min plats.
Men min mardröm är någon annans verklighet.