– Han är en utomjording, från en annan planet. Det bara är så. Vår bror är ett geni, säger de under sina 70-talslånga luggar och kickar en sliten boll mellan sig. I bakgrunden skymtar slitna hus och trasiga takpannor.

Sedan nyheten att Diego Armando Maradona hade dött spreds över världen har jag tänkt på hur mycket det faktum att man föds med en supertalang kan avgöra en människas livsvillkor. Inom sport generellt, och kanske i synnerhet inom fotboll. Framförallt om man som i Maradonas fall kommer från det lägsta samhällsskiktet, med nästan obefintliga materiella resurser och föräldrar utan utbildning.

I boken ”Everybody lies: Big data, new data, and what the internet can tell us about who we really are” skriver författaren Seth Stephens-Davidowitz att det finns en populär idé om att personer från fattiga omständigheter och utan privilegier oftare lyckas nå framgång i lagsporter, men att det inte stämmer. Att det snarare är det omvända, det vill säga att man har större chans att nå toppen i lagsporter, som till exempel fotboll, om man kommer från ett medelklasshem och har det gott ställt ekonomiskt.

Det stämmer säkert, men det ändrar inte det faktum att fotbollsspelare i topp-klass med liknande socioekonomisk bakgrund som Maradona har sin talang att tacka för allt. Utan den – ingenting. Talangen kan till och med ge dem privilegiet att ”byta” hudfärg, åtminstone på ett symboliskt plan. Ingen kunde ha uttryckt det tydligare än den brasilianska fotbollsspelaren Ronaldinho som i en intervju refererade till sig själv innan han blev känd och sa ”när jag var svart och bodde i favelan…” Så oändligt sorgligt, men så fruktansvärt sant. För ju framgångsrikare du är på planen, desto mindre utrymme kommer andra människor få för att prata om din hudfärg, din sociala klass, området där du kommer ifrån eller andra statusmarkörer.

Det är alltid det som skaver när jag kollar på internationella mästerskap i fotboll och ser hur vita människor från medel- och överklassen skriker sig hesa och hyllar spelare vars sociala klass och etniska bakgrund de i vanliga fall föraktar. En svart kille från någon av Rio de Janeiros favelor är värd mindre än en rashund för många av dem, men på fotbollsplanen, utrustad med en magisk högerfot, är han helt plötsligt Gud.

Män som liknar den unga Maradona och hans brorsor från Buenos Aires ytterstadsförorter kallas nedsättande för ”negros” (svepande och rasistisk term för fattiga, personer med urfolksbakgrund och latinamerikanska immigranter med mörk hudfärg) av samma ljushyade innerstadsbor från de övre ekonomiska skikten som gråter över att deras fotbollshjälte nu är död.

Sättet som människor dör på säger också ofta mycket om vilken samhällsklass de kommer ifrån, oavsett om de gjort en klassresa eller inte. Diego Armando Maradona var inget undantag. Han dog ensam i sitt hus, i en kropp märkt av alkoholism, drogmissbruk, fetma, hjärtsvikt, lungödem, hjärnblödning och ångest. Om han inte hade haft turen att födas under Guds hand hade han kanske ändå dött nu, blott 60 år gammal. Blivit ett anonymt nummer i covid-statistiken över alla som dött i Buenos Aires ”villas miserias”, som kåkstäderna kallas. Varit en trångbodd, tatuerad och lågavlönad ”villero” bland alla andra trångbodda, tatuerade och lågavlönade villeros. En person längst ner i den branta och ofrånkomliga hierarki som klassamhället utgör. Det klassamhället som Diego Armando Maradona kritiserade, men som han ändå präglades av ända in i döden.