”Fast sen blev han ju det”, svarade jag, och så klart, inte på exakt samma drastiska och absurda sätt som i serien, men fanimig nära inpå.
Komikern blev demokratins hjälte, försvararen av det fria Europas sista utpost samtidigt som ryska skolbarn sjunger sånger om hur de ska gå ut som krigare och hjälpa ”Farbror Vova” att skapa ett ryskt imperium, från Kurilerna till Östersjön.
Inget av detta är det minsta trovärdigt.
Ändå är det så.
Upplevelsen av att leva i en dåligt skriven absurdistisk dystopi med alldeles för många osannolika ingredienser har levt med västvärldens folk ända sedan en clown med orange ansikte vann USA:s presidentval över en helt sannolik och normal motkandidat som både kunde tala i hela meningar och återge fakta på ett adekvat sätt.
Det blev inte direkt bättre när någon loose cannon i manusgruppen slängde in en världsomspännande virusinfektion och hittade på att man kunde stänga ner hela länder, världsdelar, månader i sträck.
Kom igen, det är inte realistiskt.
Med pannorna rynkade i misstro och med munnarna halvöppna i skräckslagen förvåning följer vi nu nyhetsflödet.
Men trots bevis efter bevis på att det inte fungerar fortsätter vi att samla små bitar av fakta som vi mödosamt försöker sätta samman till en begriplig helhet. Till något trovärdigt.
Inte minst under pandemins första halvår blev denna mänskliga strävan dominerande i alla samtal.
Med viktiga röster upprepade vi siffror för varandra: visste du att X-institutet har kommit fram till att munskydd skyddar med Y procent om de används på rätt sätt. Men Z-institutets studie visar att de istället ökar risken!
Nu när hemmaepidemiologerna tagit av sig forskarmössan ploppar istället självutnämnda militärstrategiska experter upp, plötsliga Rysslandskännare framträder från ingenstans. Vars och ens lilla bygge av orsakssamband lyfts på darrande händer fram: Titta! Jag har förstått något! Visst har jag?
Samtidigt som varje bygge snabbt demoleras.
Hjältinnan Marina Ovsyannikova på ryska tv-kanalen Kanal Ett, hon som sprang in med en skylt om att allt de sänder är propaganda – just som man fått hopp börjar misstankarna fara runt: var hon kanske köpt av ryska staten? Varför fick hon inte fängelse? Var det verkligen direktsänt?
I krig är kanske den enda rimliga hållningen paranoia. Samtidigt som det är outhärdligt för människan att leva på ett gungfly av osäkerhet. Så samlar man faktabitar som nötter inför vintern. Det är djupt mänskligt. Det liknar hur många inför en anhörigs svåra sjukdom pluggar in varje medicinsk detalj. Lär sig alla behandlingsmetoder, alla risker, alla biverkningar, alla prognoser. Som om det skulle rädda den äskade. Min syster, som arbetar med personalen på en palliativ avdelning för döende barn, berättar att en del föräldrar blir så mycket medicinska experter att de glömmer att vara föräldrar.
Det är högst begripligt.
Men ändå skaver allt det där rabblandet av fakta och alla fuskbyggen till förklaringsmodeller som smäckas upp överallt, kanske just för att de vill göra de ofattbara som sker till något hanterbart.
Skyldigheten att se det som sker, att hålla ögonen vidöppna inför det ukrainska folkets lidandet, förtrycket av den ryska oppositionen, att se.
Men också ödmjukheten i att inte ha den perfekta analysen med knorr på.
Inte förvänta sig tillfredsställande dramaturgiska kurvor. Verkligheten kommer alltid leverera sämre narrativ logik än de mest osannolika och krystade fiktiva dystopierna. Chefen för manusgruppen är full, hela tiden.
En teater bombas sönder, där har kvinnor och barn sökt skydd.
Det är inte trovärdigt, det är inte rimligt, de födande mödrarna på bårar. En barbröstad tönt som låstas jaga varg lurar i nästan ett helt folk att hans krig är rättfärdigt, pojkarna med vapen i handen som hatar sin uppgift, det går inte att förstå.
Ändå är det så. Just därför måste vi hålla ögonen fortsatt öppna, inte kisa så vi bara ser vår egen lilla del av verkligheten.
