Vi börjar med artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Sen fortsätter vi med artikel 3:

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Och så tänker vi på Sverige och hur deklarationen, som vi naturligtvis undertecknat för länge, länge sen, följs i vårt land. Vem som omfattas av de mänskliga rättigheterna. 

Häromkvällen tog jag tåget från Danmark. Så vitt jag vet var det fortfarande ingen skyldighet att bära med sig id-kort på en resa till Köpenhamn. Men det hade vi förstås allihop. Nästan allihop.

Jag satt intill en äldre och sannolikt gravt synskadad kvinna som helt tydligt inte förstod svenska. Hon satt tyst och fingrade på sin handväska och reagerade inte när högtalarrösten meddelade att polis skulle komma ombord för att kontrollera våra id-handlingar. När polisen närmade sig tittade vi förskräckta på henne, i en tyst bön om att hon skulle ha ett pass på sig. Men det enda hon hade i sin väska var giltiga biljetter.

När hon fördes av tåget gjorde hon inte motstånd.

Vi andra satt kvar och mådde illa.

Plötsligt får jag en känsla av att kravet att kunna stänga Öresundsbron bara var en skenmanöver för att få igenom det ännu mer omfattande kravet på obligatoriska id-kontroller. Det är omöjligt att veta. Men riksdagen har nu sagt ja till propositionen ”Särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller säkerheten i landet”.  Flyktingar ska kontrolleras redan innan de kommer till Sverige.

Vi går vidare till FN-deklarationens artikel 14:

Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Fast nu har riksdagen just tagit ett beslut som många hävdar är ett brott mot just den rätten.

Hur blev det så kallt i Sverige?  Precis när man tror att det inte kan bli värre blir det just det. Värre. Och sen blir det ännu värre.

Den svenska politiken har inte alls lett till att andra länder tagit sitt ansvar. Tvärtom. Danmark har svarat genom att öppna för en stängning av gränsen mot Tyskland och att beslagta flyktingarnas eventuella tillgångar. EU försöker köpa sig fri genom att betala Turkiet för att se till att flyktingarna aldrig når unionens gränser. Turkiet är inte ett land som lagt sig vinn om att respektera de mänskliga rättigheterna. 

”Asylrätten är inget man bara plötsligt kan bestämma sig för att man inte tycker om”, förklarade nyligen Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund. 

Många lyssnade. Men inte de som borde gjort det.

Om inte ett av världens rikaste länder kan respektera de mänskliga rättigheterna, vem kan?

Jag pratar med en vän vars man kom som flykting från Chile. Hon är stum inför det som händer nu. Den gången togs 70 000 människor emot med värme. 

Lika många togs emot hösten 1944, i ett land som var mindre, fattigare och helt saknade en apparat för flyktingmottagande. När andra världskriget tog slut fanns 200 000 flyktingar och evakuerade i landet. 

Deras mänskliga rättigheter togs på allvar.

Mänskliga rättigheter har ingen prislapp. Men det kan ändå vara värt att påpeka att det lönar sig att respektera dem. Sverige skulle kollapsa utan invandrare.  Inte minst sjukvården där var fjärde läkare i dag kommer från ett annat land. 

Det är inte lätt att se ljust på framtiden just nu. Men dagens panikpolitik är inte skriven i sten. Den kan ändras. 

Jag hoppas att de stundande helgerna ger plats för eftertanke och mod att tänka om.