”Teatern har steg för steg fostrats till större lydnad och nya självbilder … I Sverige smälte New public management samman med identitetspolitikens kontrollbehov”, skriver Kindstrand i sin artikel.
Vad som menas med identitetspolitik i det här fallet beskriver hon inte närmre, bortsett från ett flyktigt exempel på hur teatrarna förväntas redovisa könsfördelning i produktionerna när de söker offentliga medel.
Efter att ha sett ett kulturprogram i Axess TV – i vilket Kindstrand intervjuar dramatikern och debattören Stina Oscarson – kan jag dock med fog anta att det som åsyftas är ”den nya kulturelitens” krav på ökad mångfald och inkludering, vilket ivrigt hejas på av en vänster som försörjer sig som tyckare.
Här finns en hel del att bena i, för både Kindstrands artikel och studien ”As you like it” sätter fingret på flera utmaningar som kommer med vår tids kulturpolitik, vilken i stor utsträckning de facto influeras av New public management, NPM.
”Mätbara värden framhävs på bekostnad av omätbara. Planering och effektiv administration står i fokus. Kommunikationen sker i strikta, förutbestämda former vilket leder till att teaterhusen snart börjar formulera sig på ungefär samma vis”, skriver Kindstrand.
Jag har själv, vid flera tillfällen, suttit med dessa formulär när projekt ska sjösättas. Pannan har försatts i djupa veck över vad som händer med kreativiteten när allt behöver redovisas in i minsta detalj. Det föder en ängslighet att målet ska missas, snarare än skaparlust. En konstnär strävar efter utveckling och gränsförskjutning – medan mätbara effekter enligt på förhand givna målbilder inskränker konstnärlig mångfald. Här håller jag helt med Kindstrand.
Hennes artikel osar dock unket av förakt mot den luddigt beskrivna identitetspolitiken. Även här finns poänger att göra, vi lever utan tvekan i ett polariserat samhälle där det svartvita ofta har förtur. Men av Kindstrands artikel att döma så bortser hon från att krav på ökad jämställdhet och inkludering springer ur en historia där kvinnor och minoritetsgrupper länge fått stryka på foten. Förändringsarbetet är nödvändigt, inte minst påminde Tystnad Tagning oss om detta under metoo-hösten 2017.
Jag håller också med om att NPM-ordningens mallar är otillräckliga, eller kanske till och med fel väg att gå, i arbetet för ökad jämställdhet i kultursektorn. Ibland blir fokuset på identitet och representation pinsamt förenklad och bidrar till sidodebatter som aldrig tycks ta slut (jag är själv inte oskyldig till detta). Men vi är knappast där ännu att vi helt kan släppa analysverktygen.
Kampen som fötts ur strävan efter bättre representation har gett svenskt teaterliv en chefsutbildning för kvinnor inom branschen, vilket resulterat i att mansdominansen i kulturvärldens toppskikt fått en kännbar pungspark. Den har gett hbtq-konstnärer möjlighet att oftare visa sina sanna färger och berikat kulturlivet med konstnärer som rasifieras eller har erfarenhet från andra kulturer.
När jag läser Kindstrands artikel och ser på Axess TV-intervjun med Stina Oscarson njuter jag ändå stundtals över bredden i resonemangen och befogad kritik av vissa förenklingar som skymmer sikten för kollektiv samexistens. Men jag irriteras också av att analyserna saknar ett erkännande om att ”identitetspolitiker”, vilka i Axess-intervjun beskrivs som ”den nya kultureliten”, länge varit exkluderade från finrummen.
Vi ska framåt. Gärna med högre i tak i samtalen. Men vi kan inte blunda för exkluderingen, som på flera håll fortfarande är ett faktum i kulturen. Den har lagt grunden för det som kallas ”identitetspolitik” och den ibland förenklade kulturdebatten.
