När kvinnorörelsen sa att: ”det privata är politiskt” betydde det att vi skulle identifiera strukturen och det gemensamma i våra liv. Det handlade om att bryta kvinnors isolering och synliggöra att egna upplevelser egentligen var kollektiva erfarenheter av könat förtryck. Ett förtryck som inte skulle ägas och livesändas, utan när det identifierats – förgöras, för alla kvinnors frigörelse, i en värld som kunde och skulle förändras.

Överlevnad är inte detsamma som uppror. När vi nu konsumerar våldet, vältrar oss i det och kommersialiserar det, så pågår det. Det kommer att fortgå till den dag det inte längre funkar som maktmedel. Då handlar mäns våld mot kvinnor om saker som möjligheten att snabbt få en bostad för den kvinna som vill lämna, om skuldsanering för dem vars män har tagit lån i deras namn, om skolgång för barn i skyddat boende och om underhållsstödets kränkade struntsumma. Inte så glamouröst, men desto mera verkligt.

Vad är det vi vill och vart är det vi ska? Politik är peka ut konflikten. Utan den blir allting obegripligt, personligt snarare än både privat och politiskt. Vi vet om våldet, det är jävligt old news, ändå efterfrågar vi ständigt nya, egna och snaskiga berättelser om enskilda kvinnors utsatthet. Berättelser om ett fåtal specifika svin som vi kan förkasta, utan att behöva ändra nåt alls. Den verkliga konflikten finns mellan kollektiven och om våldet ska upphöra krävs att makt och resurser flyttas från män till kvinnor. Att dörrar systemet håller öppna för våldet smälls igen.

Goa gubbar bestämde sig för att ”ta ställning” gentemot Örjan Ramberg och svineri i kulturbranschen. Man ba: ”Ok, men asså, var du för våld innan du skrev den här statusen eller?”.  Jag undrar om Morgan Alling och Alexander Karim tar lika mycket ställning om jag säger att män måste ges mindre rätt till sina barn? Eller att det delade barnbidraget är på kvinnors bekostnad? Då handlar mäns våld om vårdnadstvister, umgängessabotage och hur kvinnor tvingas till ”samarbete” med män som gör dem illa. Då handlar mäns våld om makt och kamp om densamma.

Runt våldet flockas värderingshyenorna! Det var bråttom å ta krafttag när vår döda syster var på allas Insta nyss. Ebba Busch Thor kläckte den inte så briljanta idén om minskad sjukvårdssekretess – att personalen ska ringa polisen när de misstänker våld. Jezuz lady, det är just rädslan för sånt som gör att kvinnor både drar sig för – och hindras från – att söka vård!

I verkligheten är mäns våld mot kvinnor snarare en fråga om resurser till sjukvården och om tillgång till traumabehandling efter sexuella övergrepp. Det är en fråga om att få komma in på KK och sen få stanna på BB, för att våldet eskalerar runt graviditet och förlossning. Det riktiga problemet finns i att vården och personalen är så söndereffektiviserad att de varken hinner se eller fråga två gånger vad som hänt. Det våld de skulle rapportera går dem oftast förbi.

Att nån som driver sambeskattning och barnomsorgspeng samtidigt kan ta avstånd från våldet visar hur frågan avpolitiserats, och behandlas fristående från alla andra frågor. Ja tänk Ebba, vad skönt att bara lämna över till polisen, så slipper vi detta med att förändra samhället. Då kan vi fortsätta föra urgammal, kvinnofientlig politik och öppna nya dörrar för våldet.

Mäns våld har omfattade materiella konsekvenser i kvinnors liv. Och ni vet, om alla som vill ”ta ställning” gjorde det genom att jobba för att man ska kunna va sjukskriven på rimligt sätt, att man ska kunna få bostads­bidrag trots att det fortfarande är en gris skriven på adressen, att soc ska ha tid å göra vettiga riskbedömningar eller för att skyddade boenden inte ska vara en profitmarknad, då kanske det skulle kunna hända nånting IRL. Tills dess är det lätt att va en bra person på internet.