Efter en liten semestervecka i Grekland återvänder vi till ett kylslaget Sundsvall där våren satts på väntan och knopparnas begynnande bristning stannat av. Vi kom i alla fall tillbaka och allt är som det var innan vi for. Mattan utanför ytterdörren har vikts undan av en kraftig vind. Det är allt som är förändrat. Förutom att vi fått hem en efterlängtad dotter som efter åtta månader bestämde sig för att överraska oss på semesterresan. En perfekt överraskning!
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är nyttigt att byta perspektiv ibland och titta på världen från ett annat håll. Kanske är det därför människan verkar ha ett sådant behov av att resa bort till platser långt hemifrån: för att kunna stiga in i sitt eget hem och äntligen känna hur det luktar? Och känna hur vi luktar.
I en vecka har vi sett turkiska berg från vår strand och jag kastar inte en blick ditåt utan att undra om det är möjligt att skicka en gummibåt från den där karga kusten åt vårt håll med en massa människor i. Det är så blåsigt på havet att jag inte ens vågar doppa en tå däri. Vi är närmare det vansinniga våldet här men ändå på tryggt avstånd. Någonstans där borta ligger Syrien. Eller det som är kvar av det.
Tänk om vi blev tvungna att stanna här, göra av med alla besparingar på mat och boende och sedan, när allt är slut, bli beroende av människors goda vilja. Människors goda vilja är en skör livlina, tänker jag, samtidigt som jag ändå njuter av ledigheten.
På ett museum i den gamla staden ser jag små skulpterade barnhuvuden i sten eller lergods i en monter. Jag trodde att det bara var gudar, hjältar och härskare som blev avbildade i 3D på den tiden. Tänker på mina egna bilder som ligger i molnet eller ägs av Facebook, att jag egentligen borde gå igenom dem och skicka de verkligt bra för framkallning. Så att de kan bevaras. Det är spännande med perspektivbyten. Både i tid och rum. Det får en att känna hur vi luktar.
Nu har antalet svajiga farkoster över Medelhavet minskat eller är det jag som slutat lyssna? Antalet desperata människor som korsar vårt lands gränser har minskat, det vet jag.
Hör nyheten på radion att Arbetsmiljöverket sett en ökad förekomst av arbetsplatser där människor bor. De sover i sängar på verkstadsgolv och kanske i kontorsutrymmen. Det är folk som saknar tillstånd att leva och arbeta här. Inga nyskilda Svenssons som inte fått lägenhet ännu. Människors goda vilja är en skör livlina.
Det är härligt med semester också. Solen steker näsan röd och vi kliver runt i ruiner från långt innan vår tideräkning började. Vi är avslappnade och goda mot varandra. Skärvor från antika hushållsföremål ligger fortfarande kvar i jordlagren och svågern hittar en vacker bit från en urna som han vördsamt låter ligga kvar (eller om han tar med den i smyg?). På stranden blandar sig plastpåsar och vattenflaskrester med sandkornen. Ingen kommer att plocka på sig resterna i en fjärran framtid. Men jag anar att lukten från oss kommer att dröja sig kvar länge.
