Krönika: Människor bor på fel ställen

Det är något som inte går ihop. Jag tänker mycket på det. Det är det här med landsbygden och staden. De borde gå ihop – staden är beroende av landsbygden och tvärtom. Men de gör ju inte det.
Folk har länge rört sig från landet in mot staden. För något år sedan nådde vi punkten där fler människor i världen bor i städer än på landet. Det här berör hela världen och förorsakar stora problem. Att det är problematiskt i utvecklingsländerna kanske man kan begripa men att det är ett problem även här hos oss är svårare att förstå.

Jag bor på landet i den lilla byn Järle. När jag flyttade hit för ungefär trettio år sedan gick det buss genom byn, det var nära till en skola, både bokbuss och varubuss kom en gång i veckan. Man kunde faktiskt bo här utan att äga bil.
För fyrtio-femtio år sedan fanns det också fungerande tågtrafik, postkontor, två butiker, sjuksyster, dansbana och skola i byn.
I dag har vi visserligen bredband men allt det andra är borta. Ja, bokbussen är ersatt av en bokbil som kommer på udda tider en gång i månaden.

Vi har ändå kommit lindrigt undan. I andra delar av landet har det blivit fysiskt omöjligt att bo kvar. Landsbygden håller systematiskt på att läggas ner. Den är för trist, för dyr. Eller för bra.
Den närliggande skolan skulle läggas ner för några år sedan. Det protesterade vi mot. Då var det en av de ansvariga politikerna som menade att vår problemfria skola var orättvis mot barnen inne i staden som inte hade det så bra. Han antydde att det var något borgerligt och självgott över att bo på landet med låga bostadskostnader. Kanske menade han att det hade varit solidariskt av oss att flytta in till avgaser, höga hyror, problemskolor och högre brottslighet. Ja, tänk hur man kan argumentera bara man vill.

När vi på landsbygden lyckas samla ihop oss till gemensamma protester så stramar politikerna ibland tillfälligt upp sig och lanserar någon kampanj i stil med ”Låt hela Sverige leva”. Dessa kampanjer brukar inte leva länge och innehåller nästan aldrig någon substans. Inte ens Centern ser detta som någon huvudfråga längre. Även de tycker numer att landsbygden är trist. De ledande centerpartisterna hänger ju enligt uppgift mest runt Stureplan i Stockholm.

Samtidigt förs en diskussion om jordens resurser och hur många som egentligen får plats på den här planeten. Än så länge är det dock inte så svårt att räkna ut att jorden räcker bra till men att människorna bor på fel ställen.
Om man aktiverar infrastrukturen igen – skolor, kollektivtrafik, butiker, sjukvård – så skulle rätt många fler människor kunna leva gott i det här landet. För dyrt? Säger vem? Är det månne samma personer som vill bygga höghus i Örebro innerstad? Alla förstår att sådana projekt antagligen är dyrare men också mer lukrativa. Det går att tjäna pengar på att gyttra ihop sig i staden. Det är svårare att tjäna pengar på landsbygdsservice.
På radion hörde jag nyligen ett program där någon som drev en mindre butik på landsbygden uttalade sig. Bland mängden av problem med en sådan verksamhet var det ett som stack ut. Eftersom denna butiksägare inte kunde ta hem så stora kvantiteter fick hon ett mycket sämre pris hos leverantörerna, till exempel Arla, än de stora butikerna. Det lönade sig för henne att ta bilen, åka in till staden, köpa mjölken på Willys, åka ut på landet igen och sälja den i sin butik till normalt pris. Sjukt.

Om någon styrande politiker menar allvar med att hela Sverige ska leva kunde man ju tycka att en sådan sned konkurrens lätt kunde avhjälpas med skattelättnad eller bidrag till landsbygds­butikerna. Så vitt jag vet har ingen ens motionerat i frågan.
– Flyttar inte människor från landet till staden för att de vill?
– Säkert gör de det ibland. Men när landsbygdens skolor och butiker läggs ner så gör de det för att de måste.
– Kan man inte tänka sig att få folk att flytta åt andra hållet? Om man öppnar skolorna och butikerna igen?
– Du menar planekonomi? Nej, hur skulle det se ut?