Det är bra och så, man förstår att alla är människor. Att alla människor är lika mycket värda. Som det står i deklarationen om dom mänskliga rättigheterna.
Ibland har jag ramlat på människor jag verkligen haft svårt för på avstånd, och så träffar jag dom och hela fiendebilden krackelerar. Det hände nu i somras, jag var uppe i Umeå och rensade mört.
Ja alltså, vi gör surmört nu, surströmmingen har börjat försvinna. Ni vet ju det där, strömmingen har blivit foder till minkar och lax, hela ekosystemet håller på att paja i Östersjön.
En dag kom Timbro dit. Dom ville möta nån småskalig strömmingsfiskare ”som upprätthåller det svenska kulturarvet” och prata om hotet. Mot dom småskaliga fiskarna. Jag satt tyst och lyssnade på intervjun, låtsades vara en inhemsk byfåne.
Timbro ville så klart snacka regleringar, att regleringar av fisket ställer till det. Och det gör det ju eftersom småskaliga fiskare är dom som torskar, man hinner inte kolla upp dom stora rovfiskarna. I sina trålare. Så Timbro siktar in sej på att få dom små att hålla med dom om att regleringar är dumt. Ungefär som deras kampanj att sänka Systembolaget, dom pratar om små mysiga vinproducenter som inte får sälja vin på gården, men det dom egentligen jobbar för är att storproducenter ska få kränga bulkvin på ICA.
Men han var så mänsklig på nåt sätt när han satt där och var manipulativ. Till slut vände han sej mot mej och sa Du är Stefan Sundström va? Och jag bah Ja och han bah Kan vi få intervjua dej och så.
Först sa jag nej men sen tänkte jag; jag kan fan intervjua tillbaks. Så det gjorde jag.
Det blev ett artigt och trevligt snack. Och jag vågade fråga en del obekväma frågor, om hur mycket hans böcker sålde (inget svar), om Timbro förlag gick med vinst eller om dom var helt beroende av bidrag från Svenskt Näringsliv (inget svar), hur mycket han tjänade (inget svar, artigt undvikande men fortsatt god stämning).
Han hade väldigt snälla ögon. Så jag frågade Tror du själv på vad du skriver och var är du uppvuxen och han berättade att han läst ekonomi och där blivit övertygad liberal. Ja, så där höll vi på och jag tyckte jag hade fått ihop ganska bra content, speciellt när jag frågade om när han lajvade som cykelbud på Foodora.
Hur länge jobbade du där?
13 timmar på 4 dar.
Blev du polare med nån annan gigjobbare (inget svar, ”man hade ju inte tid”).
Inte många ord hade utväxlats mellan Timbro och gigjobbarna på Foodora.
Men kul att ses och ha det så fint och han hade snälla bruna ögon. Och en väldigt varm utstrålning. Hur värjer man sej mot sånt. Nu är vi polare på Instagram.
När jag var liten åkte min familj flera gånger och hälsade på morsans släkt i Östtyskland. Där fanns en äldre man som kallades Onkel Leopold. Han kunde vifta på öronen, jag minns hur han gjorde det som ett slags partytrick. Jag tyckte han var en väldigt varm och snäll farbror, lite sorgsen mitt i sitt skämtande. Han var kusin till morsan. Och gammal SS-officer. Hade suttit tio år i Sibirien efter kriget.
Det fick jag reda på som vuxen och då sa jag till morsan Vafan han var med i SS, hajar du vad han antagligen haft för sej i Sovjet!?! och hon bah Asch jag tror han mest sysslade med gymnastik…
Det är svårt att komma nära folk.
Jag hade en jävligt bra mellanstadielärare, han hette Jacobowsky och var jude från Jugoslavien, hade suttit på barnhem under kriget. Han slängde ut en fråga till klassen; Kan man bli kär i en nazist? och hela klassen svarade unisont nej. Så var det nämligen på den tiden, att nazister var det värsta man kunde tänka sej. Och det hade man ju jävligt rätt i.
Ändå så sa Jacobowsky att man kan bli det. Och så läste han ur Korintierbrevet, ni vet det där som Jesus sa, om att Kärleken övervinner allt. Han var bra, Jacobowsky.
Ändå är det just det, vår förmåga till empati, vår önskan att vilja vara älskade och älska, som till slut har blivit den vara som köps och säljs i sociala medier och i ”Allsång på Skansen”.
Vi blir så till oss i trasorna när vi blir bjudna på fest. Vi vill så gärna att folk ska gilla våra selfies.
Jag har vart hos ”Malou Efter 10” flera gånger nu och jag vet att hon vill köpa mina tårar. Och den totala uppmärksamheten är ju fantastisk, det är bara det att den upphör så fort kameran slås av, så fort man loggar ut.
Verklig vänskap är analog.
