Hur känns det egentligen att kunna göra nästan vad som helst, missbruka och ljuga, göra dina närmaste illa, kaskadspy och pissa på dig offentligt, sexuellt utnyttja minderåriga, uttala de mest vulgära och nedsättande sakerna om andra och ändå komma undan med det gång på gång?
Skaver det djupt därinne nånstans eller blir man så korrupt och hjärntvättad att man till slut inte ser lögnerna och sitt beteende? Jag skriver man, för det är nästan uteslutande alltid män som lyckas komma undan med den här typen av beteende.
På min morgonpromenad häromdagen lyssnade jag på en P1-dokumentär om författaren och dramatikern Stig Larsson. Skandalerna och historierna om Stig har genom åren samlats till en ansenlig mängd, myter som även bekräftats genom Stigs egna uttalanden i en rad intervjuer.
Dokumentären blev i sig självt en illustration av hur mytbildning och geniförklaring kan gå till. Journalisten, en ung man, lät både insmickrande och osunt fascinerad av Stig. Inledde varje fråga med ”Vad säger du Stig om det?” eller ”Stig, hur kändes det?” och Stig svarade sluddrande och jiddrande med ett tal påverkat av långvarigt missbruk.
Till största del utspelades dokumentären på Stigs stamhak, puben Rosa Drömmar på Lilla Essingen. Enligt beskrivningen ett sunkställe där bättre bedagade människor trängs framför Jack Vegasapparater, fotbolls-tv och billig öl. Här, berättade journalisten, kände sig Stig hemma. Inga kritiska frågor ställs och alla pinsamma historier och uttalanden som Stig hunnit med genom åren kringgicks varsamt.
Därför slapp han svara på vad han egentligen menade när han påstod att alla män egentligen föredrar 13-åriga tjejer och att han själv föredrar att slicka fitta på minderåriga eftersom ph-värdet i vaginan förändras efter puberteten.
Eller uttalandet om vad som egentligen är litterär kvalitet, något han flera gånger hävdat sig kunna avgöra, helt objektivt såklart. Även en anledning by the way, till varför det finns så få kvinnliga genier enligt Stig. Eller exakt på vilket sätt han menar att män förtrycks av kvinnor i dagens samhälle.
Eller vad han menar med uttalandet om att tjejer säger en sak men vill en annan – något som enligt Stig förklarar en obehaglig scen i hans självbiografi där han binder, piskar och har ett analt samlag med en gråtande tjej med självskadebeteende. Inte heller får han några kritiska frågor om sin vänskap med porrkungen Bert Milton. Eller varför han skulle pissa i kritikern Åsa Beckman gom efter att hon gett honom dåliga recensioner för en av hans diktsamlingar.
Allt passerar likt ett moln av tobaksrök på puben Rosa Drömmar.
Några veckor tidigare sändes ett K-special om Stig Larsson, ett program som tv-kritikern Johan Croneman med flera hyllade. Och i samma anda passar Stig på att hylla några av sina manliga författarkollegor, vännen och ”geniet” Karl-Olov Knausgård och såklart Horace Engdahl. En evighetsspiral av manligt ryggdunkande, så ihärdigt att det till slut blir en slags vedertagen sanning om vilka som egentligen förtjänar genititeln.
Morgonen efter lyssnade jag på en annan dokumentär, nämligen om artisten Leila K. Ett geni i mina ögon, vars excentriska beteende knappast hanterats med silkesvantar och insmickrande frågor. Och då behövs det väl inte ens nämnas att Leila K inte gjort hälften så upprörande uttalanden som Stig Larsson.
