Då tänkte jag först att det var ordet ”konstnär” som spökade – det kan ju betyda lite vad som helst och i statliga sammanhang står det ofta för ett slags utökad tolkning av ”kulturskapare”. Det vill säga dansare, filmare, författare, serietecknare, teaterfolk, cirkusartister, musiker – ja till och med schackspelare räknas med ibland. Sedan, när jag förstått att det faktiskt var ”bildkonstnärer” som avsågs insåg jag att det handlade om något helt annat.

Nu är det så att högskoleexamen i modern mening inte har funnits mer än några få år på konsthögskolorna. 2008 var det nog inte många som tog examen alls. Ökningen har varit från nästan inga alls till några stycken. Statistiken är alltså antagligen korrekt men ändå missvisande. (Var det Mark Twain som sa: ”Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”?) En ökning på 171 procent antyder att stora horder av unga, flummiga, bidragshungriga konstnärer väller ut varje år från våra konsthögskolor. Jag kan se dem för mitt inre öga – lurviga, konstiga och försörjningssvaga fast ändå beredda att ta över samhället. Men sedan många år tillbaka är det sammanlagda antalet platser på de fem svenska konsthögskolorna cirka sjuttio per år. Varav kanske femtio, eller färre, tar magisterexamen. Norge har fler platser på sina konsthögskolor. 

Inte undra på att svenska konstnärer har så blygsamma framgångar utomlands. Vi har en musikexport, en deckarexport, världsberömda filmare och internationellt gångbar design. Varför inte konst? Ja, som jag ser det utbildar vi inte tillräckligt många. 

Det tycker tydligen inte alla. I Sverige läggs bild-undervisningen på gymnasierna ner i rask takt.

Annan statistik visar att bildkonstnärer visserligen inte har höga inkomster men att de nästan inte alls är arbetslösa och att de behöver socialbidrag i mindre grad än genomsnittet i landet.

Ändå får jag ofta höra att det utbildas för många på konstskolorna och att det finns för mycket konstnärer. Det är svårt för mig att förstå varför denna fördom fortfarande har en sådan envis livskraft. Någon, någonstans måste vara riktigt orolig för att vi kanske kan få för mycket konst och kultur i Sverige. Då skulle ju vad som helst kunna hända. Kanske struntar folk i att lyda sina överordnade, slutar sina jobb och har sex på gatorna?

Om det ändå vore sant, tänker jag då. Vilken massa spännande kreativitet och självständigt tänkande som skulle spilla över på en massa andra områden. Det är just det som konstskolor sysslar med – kreativitet, självständigt tänkande, beredskap att gå utanför ramarna. Det är väl rätt bra saker? Varje kommun borde ha en.

 En konstskola alltså. Så sitter jag och tänker. Men jag tänker ju så mycket…