I verkligheten fångar jag de flesta symboliska bollar jag kastar upp. Jag levererar duktigt, dyker upp, tar på mig, säger jajjamensan och som sagt: jag levererar. Men så är det några bollar som jag inte lyckas fånga eller som jag tappar bort och som hamnar vid sidan om. Och fast de mesta går i hamn är det de tappade bollarna som märks och känns. Mötet med Karolina jag glömde skriva in i kalendern så jag bokade in ett annat där. Hettan i kroppen när insikten av dubbelbokningen uppenbarar sig. Jajjamensan. Varför är det så? Jag ringer en vän och säger att jag är sliten. Vi ska ses hos henne med fruntimmersföreningen i helgen men jag har bokat in en fredagsaktivitet hemma hos mig med bokklubben. 

Vilken tur då att du bara behöver göra det du vill, säger vännen. Och tillägger att vi kan välja att göra det vi vill och tids nog ska alla bli gamla. Hon låter som en guru. Hon har koll.  

Vill och vill, svarar jag. Nu KAN jag inte komma förrän på lördag. Oavsett om jag vill eller inte. 

Tänker på det där sedan. Har det med vilja att göra? Behöver vi verkligen bara göra det vi vill? Alla de där jobbiga sakerna som händer. En attack, en lögn, ett onyanserat påstående, en som inte förlåter. Ja, en gång gjorde jag ett val som ledde mig hit. Alla gör val och väljer hela tiden. Och det går inte att vara alla till lags och det går inte att välja allt. Alla måste prioritera. 

”Det där vet du”, sade företagshälsovårdaren på landstinget efter att hon gett råd om hälsosammare leverne för att bättra på värdena. ”Det där veeet du”… 

Ja, jag visste men ändå så väljer jag att inte lyda hennes råd. Så då VILL jag väga tio kilo för mycket och ha ett för högt kolesterolvärde. Jag vill ligga vaken på nätterna och grubbla. Och jag väljer att inte träffa vänner, klappa hundar och ta det lugnt för jag är för trött för att ens tänka tanken på annat än att somna framför tv:n. 

Det är klart att jag kan välja en annan väg om jag vill. Men jag prövar ju bara att leva för att det ska bli bättre längre fram. Jag kämpar för att allt ska lösa sig och att alla ska bli nöjda och glada. När det inte lyckas måste jag ge upp och göra ett annat val. 

Just nu prövar jag att leva, funkar det inte så här när backen är slut, måste jag göra ett annat val. Vill åka utför ibland, inte bara klättra. Och så är jag ingen ö. Jag har andra runt omkring som också har en vilja. Som också måste få välja. Och där ingår jag.  Då är det mitt val om jag vill fortsätta ingå eller stanna kvar.

Jag vill vara snäll men alla val jag gör och beslut jag tar, kan inte vara gott för alla, inte ens för mig själv. Jag väljer bara hur jag agerar eller reagerar. Ska jag svälja, anpassa mig eller slå näven i bordet och säga: ”Det räcker!” eller kanske bara låta skiten rinna av mig. Jag kan ju också låta bli att fånga bollar som andra kastat upp och välja att inte kasta upp för många själv, tänker jag och låtsas vara guru, jag också. Jag har koll.