BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag minns det nästan som i går, en novembernatt 2004, sittandes i en sunkig lägenhet i östra London. Jag hade heltäckningsmatta i badrummet och en sittring i skumgummi fastlimmad på toalettstolen. Jag och min lätt alkoholiserade hyresvärd (som verkligen gillade sin sittring i skumgummi) satt och tittade i tystnad när valet stod mellan George W Bush och John Kerry. Vi vaknade upp i vad vi upplevde var en sämre värld. Hur fan kunde de välja den där rövhatten en gång till undrade vi.
Några år tidigare, men detta är bara vaga minnen, så står Bill Clinton på en scen och spelar saxofon och jag minns det som att alla tyckte det var sjukt häftigt, att en president kan vara så avslappnad. Sedan skiftade fokus på hur han kanske var lite för avslappnad.
Fram i tiden, jag sitter i en bil efter en konsert i Stockholm och lyssnar live på när amerikanska missiler regnar över Irak och där i natten sitter jag och min vän Kristofer i tystnad ensamma på motorvägen omedvetna om hur detta kommer att ligga till grund för den kollaps i regionen vi ser i dag. Jag har minnen av hur Cheney sitter och flinar i tv och hur Colin Powell står och ljuger världen rätt upp i ansiktet, Hans Blix blir förnedrad och alla dessa minnen är suddiga för att det känns som att det var en livstid sedan. Men jag minns en viss hopplöshet och hur allt såg så himla mörkt ut.
Sedan kom guldåren med Obama. Filmens vändning. Det var lätt att ryckas med, kanske för att det plötsligt var en person som inte framstod som en karikatyr på en rodeoclown som ledde landet i väster. Alla var liksom med på att Obama var cool. Han fick mig att skratta. Jag kan inte minnas att det rådde så mycket diskussioner kring USA:s utrikespolitik längre i mitt umgänge. Kanske för att det var mycket lättare att peka på Bushadministrationen och alla deras misstag, kanske för att man inte kände att man behövde bry sig lika mycket. Att politiken USA bedriver, inrikes som utrikes, påverkar långt utanför det egna landets gränser är en självklarhet, det är nog därför som jag blir känslomässigt påverkad. Men att det påverkar mig SÅ mycket vem som leder det landet kom som en chock när jag vaknade runt fem på morgonen av att någon på Ekot sade att Donald Trump antagligen hade vunnit. Jag ville inte gå upp ur sängen dagen efter. Jag trodde botten var nådd med Bush. Om Obama i resten av världen har varit en symbol för hopp och att USA fortfarande är en "god" kraft i världen, så känns det hoppet som bortblåst. Jag orkade inte lyssna på några nyheter på flera dagar efter valet. Jag stängde bara av.
När jag sedan sitter och försöker formulera dessa känslor så försöker jag att vara rationell. Men jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till Bush och Cheney. Var det verkligen så illa som jag minns det? Man vet att man är låg när man längtar tillbaka till Bush och Cheney. Man vet att man är låg när man till och med kan tänka sig att bo inneboende hos en lätt alkoholiserad irländare som har limmat fast en sittring i skumgummi på toalettstolen, i ett badrum med heltäckningsmatta, för att slippa uppleva de närmsta fyra åren av amerikansk politik. Sedan minns jag att de valde in den rövhatten två gånger och då vill jag bara gå och lägga mig igen i sängen, sätta larmet på 2020 och eventuellt snooza vidare till 2024 och hoppas på det bästa.
