Det är lördag. På torget i Enköping står en grupp barn runt den enorma granen, en rest från julen. De står tysta, de håller i ett varsitt A4-papper. På ena skylten står det ”Vi är samma som ni”. De flesta förbipasserande skyndar förbi, väjer undan med blicken. Den enda demonstration jag kan minnas jag sett här, var för något år sedan; då stod Svenska Motståndsrörelsen med flaggor, delade ut flygblad, marscherade. Jag minns det som att fler stannade till då.
Fredag, bara några timmar tidigare, kväll. På T-centralen i Stockholm angrips icke-vita, barn blir misshandlade. Svartklädda män stormar området, siffror om antal varierar, men de ger sig på dem de kan hitta. Vissa tidningar beskriver det, efter polisens ord, som en stökig lönehelg. Tidigare hade flygblad delats ut, en känd sexolog skriver på Twitter hur hon för en gångs skull ”står på huliganernas sida”. Alla Stockholms HVB-hem uppmanar sina boende barn, som kommit hit ensamma utan föräldrar, som flytt ifrån krig, att stanna inne under helgen: staden är inte säker.
Lördag, ett halvt dygn senare. I det inglasade Kulturhuset står en mängd välbeställda och välmående vita människor, de har på sig blackface-balaklavas. Ungefär likadana som nazisterna och rasisterna, tillsammans med fotbollshuliganer bar några timmar tidigare, men deras är prydda med en röd mun med grinande tänder, en klassisk golliwog på den maskinstickade masken.
De står i glashuset, utsikt över hela staden, de tittar på konst och genom skrattet den frambringar tycks de uppleva rasismen på en intellektuell, och samtidigt kul, nivå. Slutsatsen de tycks landa i är att hudfärg inte finns, att allt är illusion.
Några timmar tidigare, och några timmar senare, blir folk misshandlade just på grund av deras synbara brist på vithet, men kanske är även det en illusion?
Lördag, samma lördag, ett stenkast bort på Norrmalmstorg och nazister demonstrerar. Icke-vita blir slagna med påkar maskerade till flaggor. TV4, som stoltserar med att kanalen har ”nolltolerans mot rasism” beskriver nazisternas demonstration som ”invandringskritisk”. Samma eufemismer som präglat hela samtiden, där människor hela tiden göms i strömmar, i massor, i volymer, i kvoter. Där språket är så förklätt och så förvillande likt, där samtalet förskjuts så till den grad att man ofta inte längre vet om man läser ett rasistiskt flygblad eller lyssnar på P1.
Söndag morgon, Expressen och löpet lyder: ”MEDBORGARDET. ÖVERGREPPEN. POJKARNAS ÅLDER. Debatten om ensamkommande.” Och vad är skillnaden på detta, på någon sexologs Twitter, på tiden där nazister kan härja fritt och tidningarna dagen efter ser det som ett tillfälle att misstänkliggöra offren ytterligare? Då båtar sjunker nästan varje dag, och de volontärer som hjälper till nu kan dömas för människosmuggling, där båtar nu även ses sjunka av hjälplös livräddningspersonal för att den befinner sig på fel nations vatten?
Jag tänker på den där lappen. ”Vi är samma som ni”. Vi är också människor. Att allt sjunkit till den nivån, där man måste värna, vädja till det allra mest basala: Vi är också människor.
Och kanske är det därför det är så skönt för vissa att fly till det där; till tanken att ras, hudfärg, olikhet – allt bara är illusion, lek, något helt ogreppbart eller metafysiskt. Men för de som inte kan klä av sig det, klä av sig det som en blackface-balaklava, som en absurd erfarenhet, fastnar bilden. De vita i glashuset i sina huvor, de icke-vita därutanför som misshandlas av huvmän, en sådan syrlig bild av samtiden att man önskar att det vore satir. Men det är svårt att skratta.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
