Äntligen rullar tåget ut från perrongen. Äntligen lämnar jag den här ruttna jävla stan. Pissförnäma, ängsliga, kalla Stockholm. Med sina förträngda dialekter. Dimma över Älvsjö och Flemingsberg, dimma och bleke över Södertäljekanalen, sista dan i mars. Jag vet att fåglar sjunger därute i det grå, men jag hör dom inte. Vet inte riktigt vad det är med mej, jag tror jag har nån slags kris, jag gillar inte musik längre, jag tror jag ska dö hela tiden, vaknar upp vid 4-tiden på mornarna med Bowies sista platta i huvet på repeat, fast jag inte vill, ”I’m the blackstar, on the day of execution ...” Jag hatar det. Men han var bra som fan, Bowie.
Nu har jag Dylan i lurarna, tidig Dylan när han sjunger romantiskt och egentligen ganska fejkat om att gå på luffen i USA, ”goin’ down to Colorado”, men han gör det med ett gott humör och jag vill att det ska smitta mej med reslust och goa Rasmus på luffen-vibbar, så att den här månaden blir ett kul äventyr, en vilopunkt från den katastrofala spiralen neråt vi alla befinner oss i.
Ursäkta, den här krönikan blir inte så hoppfull, men jag tänker mej att man måste ha lite bottenkänning innan man kan resa sej igen. Jag har ofta tänkt sista åren att ens uppgift som ... kulturarbetare, eller vafan man ska kalla sej, är att sprida hopp. Och i sämsta fall, tröst. Det tror jag fortfarande. Men det måste ju vara ärligt. Man måste ju tro på hoppet själv. Och så måste man älska dom man skriver låtarna för. Tro, hopp och kärlek. Inte mycket av den varan, just nu. Men jag ska leta!
Jag gav interrailet en ny chans och om man bara undviker Frankrike och Spanien kommer man riktigt billigt undan, 4 000 spänn för en månad med 7 resdagar. Inklusive platsreservationer och till och med en sovvagnsresa mellan Rom och München. Ikväll är jag i Berlin.
Jag kan sitta här och långsamt låta mej vaggas in i den Dylanska rotlösheten, det romantiska ”when you ain’t got nothing you got nothing to lose”, låtsas att jag seglar som ett frö på en flod på väg mot havet, utan rottrådar och fäste, utan att jag har nåt som binder mej. Det är ju inte sant. Det är ju nästan ett hån. Åt ena hållet rör sej människor genom Europas allt finmaskigare människokontroller, på flykt från Mellanösterns krigshärdar, utan nåt att förlora, och i motsatt riktning åker jag med mitt svenska pass och låtsas att jag är på luffen. Patetiskt.
Jag smugglar tre rullar snus söderut och oroar mej lite, men jag måste, jag vill snusa och inte röka. Och så tänker jag att alla Europas snutar och plitar har sina granskande blickar vända söderut och skiter i vad som kommer norrifrån. Jag träffade Dregen en gång på ett tåg, det var nåt år efter 2001, han tyckte det hade blivit så mycket lättare när han skulle turnera med sitt band i USA efter att Bushs gamla saudiarabiska affärskompisars barn hade smashat tvillingtornen. ”Nu vinkar dom bara förbi oss i tullen, det är araberna dom trackar istället”, sa Dregen nöjt på sin oefterhärmliga Nässjödialekt. Så är det för mej med, sa jag, plötsligt skiter dom i en. Jag tillbringade så många timmar av min ungdom i europeiska gränskontroller, sen plötsligt var dom borta. Welcome to Germany, sir. Inga fler Pazzkontrolle, bitte schnell med schäferhundar och iskalla snutögon. Fri rörlighet för varor, tjänster personer och kapital.
Jag minns ”Ja till EU”-kampanjens massiva reklampropaganda, waow, det är bara att sätta sej på tåget och åka hela vägen ner till Gibraltar utan pass! Nu var killen som sålde interrailkortet väldigt noga med att påpeka att jag måste ha passet med mej. Och han varnade mej för Köpenhamn, det kan bli förseningar där på grund av kontrollerna. Kapitalet rör sej väldigt fritt över gränserna nu, dom stora bankerna kan bestämma sej för att dränera ett lands valuta och det finns inget landet kan göra åt det. Dom har fått Grekland på knä. Men den fria rörligheten för människor är över, det är slut på en period som, vad jag förstår, påminner mycket om perioden före första världskriget; folk som hade råd åkte genom länderna utan att behöva legitimera sej, dom åkte ner till Capri för att kurera sin weltschmerz, precis som jag ska göra. Gamla trötta spöken som nationalism och patriarkal religion kryper fram från dom stenar dom låg under, jag trodde dom låg där för gott, men jag hade fel. Jag ska sitta i en flott villa nere på Capri och skriva om det.
Jag sökte ett stipendium för första gången på 25 år och fick det. Svenska staten bjuder på subventionerat boende, 250 spänn natten, i Axel Munthes gamla kåk på en klippa på Capri. Där ska jag sitta och skriva en bok om ”den europeiska historiens inverkan på mina barndomsfantasier, mitt drömliv och min brist på tillit”, skrev jag i ansökan. Men jag vete fan. Det enda jag kan vara lite sugen på är att odla tomater och dylikt. Men jag måste ju skriva nåt, det är mitt jobb ju! Det är som om botten har gått ur mej, all min medelålders självsäkerhet har runnit av mej.
När jag vaknar där på nätterna av Bowies sena låtar i mitt huvud så tänker jag på lilla Gino, min extrason, som helt jävla otippat blev frälst några dar efter sin 18-årsdag och plötsligt pratar om att Jesus älskar honom. Jag ligger och tänker att det är väl bra att tro på Jesus, bättre än att tro på knark eller att bli jävligt rik eller nåt annat destruktivt. Och nu är han ju vuxen, grabben, han gör som han vill. Tror på vad han vill. Hoppas vad han vill. Men störst av allt är kärleken.
