Vi blev som små hundvalpar i turnébussen.
Glada och bjäbbande.
Och sen fick man se riktiga människor som lyssnade på oss!
Men dom fick inte dansa och dom måste sitta ner.
Det har blivit nåt skumt med verkligheten tycker jag. Det är som om den inte är på riktigt.
Man blir liksom förvånad när man kramar nån och känner skinn och muskler.
Man har tittat för mycket på tv. Man har sett för mycket våld. På tv.
Är det kanske det som gör att högerns skribenter är så totalt okänsliga för våldet i Afghanistan?
Det är som om det inte är på riktigt.
Men det är det ju.
Men det är sommar och livet ska levas och kan det inte levas fullt ut så ska det i alla fall dokumenteras på Instagram. Så det gör jag.
Mitt liv ser härligt ut på Instagram.
På en bild har vi ställt upp oss precis som ett riktigt rockband med Orsa-sjön som fond. Och vi är ett riktigt rockband nu, det skräller som fan.
Inte mycket vispop nu, inte mycket Evert Taube.
Evert Taube kan man säja mycket om, men en grej han var bra på var närvaro.
Jag har tvingats lära mej hans låtar ordentligt i våras, vi spelar in en grej för SVT om honom och jag håller i det musikaliska.
Man kan ju Taube tror man, tills man kommer in på andra halvan av första versen, då kan man bara nynna med utan ord. Och ofta är det ingen annan som kan heller så det blir det att alla sjunger rajdidajdida.
Och ibland är det lika bra, några av hans texter har inte åldrats med behag.
Men när jag hållt på mycket med honom av yrkesanledningar så slår det mej att han var jävligt bra på att vara där han är.
Att vara uppmärksam på hur havet doftar, hur fåglar sjunger, hur solen ser ut när den går ner.
Jag tycker att jag tappat det där.
Jag letar som fan.
För det är ju sommar, min sextiförsta, och så jävla många somrar till kanske man inte kan åka runt och fjanta såhär som vi gör.
I en kapitalistisk ekonomi förvandlas ALLTING förr eller senare till varor. Som Taube själv sjunger:
Den första kärleken så söt som socker kan den vara
Den andra kärleken ger tröst
Den tredje handelsvara
Det är ingen existensiell lag att det ska bli så, utan en logisk följd utav att allt ska uppskattas och mätas i pengar. Att den kapitalistiska penningekonomin i sin jakt på ständigt ökande profiter tar sej in på livets alla områden, på omsorgen och vården av dom svaga och sjuka, på utbildning och lärande. På relationer och känslor.
Man skulle kunna sätta ett beräknat pris på tårar i tv. Hur många fler plattor skulle jag kunna sälja om jag satte mej i ”Så mycket bättre” och grät ut om min svåra bakgrund?
Om man pysslar med nånting som förr kallades konst så har man/jag nu blivit entreprenör, en sån som hela tiden ska fila på sitt varumärke.
Man/jag/ alla har blivit ett varumärke och ett sånt har väldigt svårt att vara närvarande.
Vi möter en älg i skogen och omsätter den omedelbart i ett fotografi, och det är som om i alla jag inte riktigt upplever detta, det är mer min mobil som registrerar det hela.
När man lirar är man ju extremt upptagen av publikens reaktioner. Man känner sej ansvarig för att upplevelsen av konserten ska bli på nåt sätt behaglig för dom som kollar.
Men; blir man för upptagen av det blir det bara skit.
Bäst blir det om man går in med en slags förväntan: Vad har den här publiken att bjuda på?
Vad ska jag få vara med om?
Det är därför musiker krökar, för att komma ut ur sin ekokammare där man bara uppmärksammar sej själv.
Man måste glömma sej själv om det ska bli bra.
Samma sak när man blir fotograferad, man måste sluta fundera på hur man ser ut och istället börja studera fotografen. Det brukar vara intressant.
Taube skriver en grej om musik, han skrev ju orimmat också.
Han skrev att när han var ung, under det tidiga 1900-talet, sjöng folk fortfarande när jobbade. På byggen och i hamnar, på skeppen.
För att stå ut med slitet, för att få rytm i kroppsarbetet.
Men sen radion kom så tystnade sången.
Och musiken har sen dess blivit en vara, numera är det bara dagisbarn som sjunger spontant och utan tanke på vad sången innebär för ens karriärmöjligheter.
När jag sjunger en sång nuförtiden kämpar jag hela tiden för att hitta tillbaka till den där glädjen som fanns när jag var tonåring och sjöng med Stoneslåtarna på min systers stereo.
Det är som om både intrycken och uttrycken har fått en hinna över sej tycker jag.
Och det har blivit extra tydligt nu under den här pandemin, alla endimensionella Zoommöten, alla platta och färggranna Instagrambilder.
Jag ska försöka peta hål på hinnan, men vet inte om det går.
