Om den här texten är dålig så är det för att jag precis la på luren med Försäkringskassan. Dessa Kafkaartade samtal, oändliga till antalet, gör mig dum. Eller, jag blir trött. Så trött att jag ofta måste ställla in resten av dagen för att istället ligga raklång, och det gör mig dum. Arg var hon också, handläggaren. Det verkar gälla per automatik, tonen redan när man säger hej är som om man har stulit vederbörandes tvättid – oavsett vem av de tio olika handläggarna som har hand om ens ärende man pratar med. De har det inte lätt förstås, de anställda på Försäkringskassan. Men det har fan inte jag heller.
Jag är sjuk, och har det här året mött den del av samhällsapparaten som är till för det. Jag skönjer ett mönster. Det ser ut såhär:
Man ber om hjälp (sjukersättning, vård, läkarintyg eller dylikt). Det tar jättelång tid. Man får ett nej, med varierande kreativa motiveringar. Man mår piss, undrar om man kanske har fel då? Fast, det verkar konstigt. Man har ju gjort precis som de sa. Hm. Lång tid går. Man tar sats, argumenterar, överklagar, ligger på. Lång tid går. Ytterligare ett par vändor med argumentation och avslag, för att vips! Va? Instansen säger ja! Du hade rätt. Vid det här laget så nedtryckt i skorna – och fattig – att du bölar av tacksamhet för det som var ditt från början.
Det är som att varje instans börjar med att säga nej för att se om man går på det. Lite: alltid tappar vi några på vägen som tror att vi har rätt för vi ju är en myndighet. Fniss.
Att nyktert påtala felaktigheter, och med alla hjärnceller på rätt frekvens argumentera för sin sak, räcker inte. Det måste oförtröttligt jagas handläggare och letas paragrafer, indignerat hyttas med lagar och med myndig stämma begäras samtal med ”ytterst ansvarig”. Sakernas tillstånd måste uthärdas och aktivt angripas över lång tid. Att göra en ansökan om sjukersättning, exempelvis, är en vild gissningslek där oceaner av tid förflyter innan man får veta att man gissade fel. För att inte tala om tiden i vånda och utan pengar under den halvårslånga process som följer efter att du överklagat. Tid. Det kan vara livsfarligt för den som mår dåligt, vilket rimligtvis de flesta som är sjukskrivna gör.
Nej, det räcker inte att vara frisk för att orka vara sjuk. För att ha en chans måste man gläfsa och bullra, hota med anmälningar, frusta om rätt och fel. Janne Josefsson. Man måste vara Janne Josefsson. Och handen på hjärtat, vem orkar vara Janne Josefsson ens på en bra dag? Än mindre när man har en utmattningsdepression, eller plågas av stark fysisk smärta.
Jag börjar också känna mig som en rättshaverist. Är jag det? Jag tror inte det, men… Hur ska man veta? Rättshaveristerna fattar väl knappast det själva, tänker jag i natten och skäms. Ingen är stursk när den ber om samhällets hjälp. Ingen är stursk när den är den som inte klarar av det. Liksom, ni vet, livet.
Nej, jag är inte bland de värst drabbade – vare sig av sjukdom eller av krig med Försäkringskassan eller vården. Men det är just det. Jag är medelklass med akademisk bakgrund, pratar flytande svenska och har god samhällskunskap, och även jag paralyseras av vanmakt i denna labyrint där varje kommunalt pissgula korridor slutar i en återvändsgränd. Liksom, jag ÄR skjutjärnsjournalist och inte ens jag orkar bete mig som en. Tänk om jag hade mått en liten gnutta sämre? Varit lite sämre på svenska?
Det finns dock en grupp som jag nu tycker får oförtjänt lite uppskattning. Snyltarna. Ni vet, de bidragsfuskare som det från politiskt håll läggs mycket kraft på att fördöma och peka ut som orsaken till vår havererade välfärd. De där som ljuger och bara är lata. Alltså, lata?! Vet ni vad som krävs för att oförtrutet blidka handläggare på handläggare som just fått sin tvättid stulen eller? Hatten av säger jag, lyckas ni så har ni förtjänat pengarna. Den uthållighet och energi som måste krävas av bidragsfuskare får vilken romantiserad startup-nisse som helst att verka slapp. Så, investerare och riskkapitalister, lystring! Där hittar ni samhällets sanna go-getters.
