Det är fest hemma hos Stefan och Björn. Jag är fjorton år och dricker folköl som är köpta på Frukt & Grönt. Som alla andra helger så har jag kompisar som ska sova över hos mig. De bor lite utanför, på landet. Vi skyller på det, att de inte kan få skjuts hem. Fast egentligen handlar det om att vi vill spendera så många vakna timmar tillsammans som möjligt. Ses vi inte så pratar vi i telefon. Om allt, och om inget.
Mitt i en klunk ljummen öl får jag syn på min mamma i vardagsrummet. Hon står omringad av fotbollskillarna, de tycker att det är coolt att min morsa är på festen. Det tycker inte jag, jag håller på att dö av skam. Men hon är inte där för att vara en ball mamma, utan för att skicka hem mig. Vi har låtit vår ena kompis, hon som alltid börjar gråta efter tre folköl, gå hem själv. Det blir alltid så, det brukar ju inte vara någon fara och de där killarna vi väntat på har ju precis kommit. Så medan hon sitter i en garderob på mitt rum och gråter samlar min mamma ihop oss, föser oss bestämt ut genom dörren. ”Man lämnar aldrig, aldrig en kompis som är ledsen. Inte för någon fest och absolut inte för någon kille, nu går ni hem och tar hand om henne.”
Lektion ett i systerskap skedde där, någonstans mellan Trädgårdsgatan och Södra Parkgatan i Herrljunga 1994. Jag önskar verkligen att det hade varit den enda lektionen jag hade behövt. Men jag har klantat mig ett antal gånger sedan dess, även om det har gått längre och längre tid mellan gångerna.
Det är 2015 och jag ligger på en solstol vid Egeiska havet tillsammans med en av de viktigaste personerna i mitt liv. Vi har inte setts på ett tag och har följaktligen massor att prata om. Kvinnliga författare som historian har negligerat, hur svårt det är att ha ett jämställt förhållande, låtar vi lyssnar på när vi är förbannade (på män), skrivprojekt och allmänt skvaller. En av dagarna, mellan lunchölen och eftermiddagsdrinken, frågar min vän om jag har tänkt på hur många kvinnor det är som reser tillsammans. Och då ser jag dem. På stranden, vid poolen, längs hamnpromenadens restauranger. Kvinnor som pratar, kvinnor som läser böcker, kvinnor som är tysta tillsammans. De är i alla åldrar och i alla möjliga konstellationer. Inte en enda gång under den här veckan ser jag män som är på semester ihop.
Jag blir nästan tårögd över den styrka som finns i kvinnlig vänskap, och att den inte verkar försvinna med åren. En urkraft grundad i gemensamma erfarenheter och historia. Och när jag tänker på kvinnorna som jag har runtomkring mig så slås jag av vilken fantastisk samling människor de är. Hur peppande, stödjande, uppmuntrande, kreativa och roliga de är. Hur jag inte skulle vara någonting utan dem. Så lyssna på min mamma, ta hand om systerskapet. Tillsammans kan vi uträtta stordåd.
