Rubriken är nästan alarmistisk, en hundvissla åt den utbredda rädslan att Sverige har blivit ett u-land för ungas psykiska hälsa. Till och med teater! Får unga! Att må dåligt!  

– Hellre att du känner ångest än ingenting, säger Riksteaterns vd Susanna Dahlberg till Kulturnytt. 

Jag håller med. Man går väl på teater för att må dåligt? Det är väl själva poängen? Det är klart att man inte mår toppen när Yerma stryper Juan för att han inte vill ha barn med henne i pjäsen ”Lorca” eller när operans ”Rigoletto” råkar avdagata sin dotter genom beställningsmord. 

Eller man mår väl bradåligt, man är troligen upprörd, kanske golvad, kissnödig, irriterad på någon som sitter och munandas bredvid och som man gärna vill, men inte får, tackla ner i orkesterdiket. Man har ångest, men det är en trivsam ångest. Om pjäsen är bra. Annars är man bara sur och det är något annat. Den vanliga glad-ledsen skalan kan inte riktigt gälla här. 

 Att ”må bra” är förresten ett skruttigt självändamål. Beröringsskräcken för negativa känslor har fått blomstra allt för obehindrat de senaste åren. Att något får människor att ”må dåligt” har blivit ett buzzuttryck för: här är någonting som vi måste eliminera. Det är beklagligt förstås, för en enögd jakt på att ”må bra” gör oss sköra som en IBS-tarm på brunchbuffé – och framför allt tråkiga. 

Konsten erbjuder en möjlighet att utforska ett spektrum av känslor, positiva som negativa. I bästa fall får vi reda på något nytt om oss själva. I ”må dåligt”-heten finns ofta det mest fängslande och intressanta. Så kanske betyder undersökningen att unga upplever scenkonst starkast? 

Vad jagar vi när vi tittar på scenkonst? Inte är det att vaggas in i sömnig fryntlighet, det har vi ASMR till. Det kan inte heller vara scenkonstens uppgift att vara ångestbefriande. Operan är en dödsorgie. Det dricks gift i ”Syster Angelica”, hela kören dör i ”Simon och Delila”, världen går under i ”Ragnarök”, alla sopraner dör alltid.  

Kulturen ska utmana, annars är det bara content, en bedövande mukbang, någon som sitter och äter tre tusen kalorier nudlar, sponsrat av typ HelloFresh. Kulturen kan vara jobbig, ibland dyr och komplicerad och jo, ibland kräver den att man sitter bredvid någon som munandas och som man vill, men inte får, tackla ner i orkesterdiket. 

Content är lättillgängligt, underhållande och snabbt, det kan konsumeras utan att lyfta det minsta på soffans mest rigoröst infista filt. Content kan smeka dig medhårs till döds. Det är så behagligt att du inte ens märker det.