Nu tror jag att vi hör Dan Anderssons visa på olika sätt. Den har spelats som grabbarnas sång, en hyllning till tuffa skogsarbetare och kolare, som har eld, kött och brännvin till tröst och som sover på granris tungt och snarka och vända sig manligt och lugnt. En sång om tidens machos i lantlig miljö, eller….

Jag kan bara höra den som en männens sång. En visa för män som försöker kämpa ner sin inre, längtande vekhet, den vekhet som Dan Andersson vet att alla män bär på, men som de oftast försöker dölja för att leva upp till andras krav på manlighet. Visst hade han erfarenhet av hårt skogsarbete i mansvärlden, men sånger skulle handla om kärlek och rosor och vår!

När män kritiseras för machobeteenden är standardsvaret ”Men det är ju såna ni vill ha oss! Det är såna killar som blir populära! Har du sett nån liten lattepappa omgiven av en massa tjejer?”

Så görs även machobeteendet till feministers fel, och det är ju mammorna som uppfostrar grabbarna….

Det är så sorgligt alltihop.

Fast de har fel, förstås. Jag kände en 20-årig kille som alltid gick med det rosa bandet mot bröstcancer på tröjan. Han sa att det var en ”brudmagnet”… Se upp med sådana gossar!

Det sista ord döende soldater på slagfältet lär viska är ”Mamma…”.

Machoattityders hot mot kvinnors liv har inte dämpats. Det finns internationell statistik på alla fruktansvärda övergrepp som begås av män mot kvinnor och alla kvinnor har erfarenhet av manlig arrogans och översitteri i vardagssituationer.

Men kanske kan den där ”längtande vekheten” bli en väg till verklig jämställdhet. Med modiga män som låter den längtande vekheten komma till tals - och blir lyckligare själva på kuppen. När de försöker vara stödjande kamrater hellre är vinnare och härskare.

Lätt blir det inte. De flesta av världens religioner är på männens sida och attityder som funnits i tusentals år rycker man inte så lätt upp med rötterna. ”When the wife is kept barefooted and pregnant there are no divorces” sade den amerikanske doktorn Arthur E Hertzler I början på 1900-talet och inställningen tycks leva kvar hos både antiabortaktivister och Trumpen.

Jobbigast är företeelsen ”entitlement”, att män anser att de faktiskt har RÄTT till kvinnors arbete, tid, uppmärksamhet och bekräftelse utan att själva behöva bjuda på motsvarande.

Finns något hopp om förändring? Kanske. Nog finns det mycket som ännu är osagt. Men vi känner alla goda män, pappor, riddare och kamrater och kanske är det nu dags att i stället hjälpa dem finna den längtande vekheten i sina sotiga bröst och våga visa den – eller åtminstone låta dem finna den i fred.

Det kommer att ha ett pris, inte minst för de män som är modiga nog att försöka. De kommer få näthat på sig, kanske värre än det feminister får, de kommer att hånas och förlöjligas, kallas kärringar och värre saker, de kommer att betraktas och stötas ut som könsförrädare och man kommer att se det som obegripligt att de frivilligt släpper sina privilegier.

Men det kommer att vara värt det. För alla.