Trots min långa erfarenhet av livet blir jag låtsat överraskad och börjar konversationen med något så lamt som att jag inte hört henne knacka. Hon fräser irriterat och jag vet att hennes fräsande betyder att jag är tråkig/löjlig/dum i huvudet alternativt långsam/gammal/slötänkt och inte ska tro att hon ens försöker vara artig. Skulle aldrig falla henne in! Jag pekar på pepparkaksburken med en gest som typ, varsågod å ta! Hon slänger över en slarvigt inslagen julklapp och innan jag hinner säga tack ställer hon sin fråga:
– Hejar du på judarna eller muslimerna?
Hennes ögon glöder eftersom hon vill provocera, testa, se var gränserna går, vad jag kan tåla i min präktiga svenskhet, min upphöjda förnöjsamhet som typ ”gullig tant”. Hon vill se mig brinna upp i helvetets eldar med huggormar krälandes över kroppen, inte så mycket för att hon vill mig något ont som för att testa Muhammeds utsagor och kanske som bonus vara med om något som bryter vardagens tristess. En happening liksom. Hon bara längtar efter kontakt, glöd, passion, nerv, allt som det svenska förvaltningssystemet har så lite av.
Jag är tyst. Jag vet att det är en fälla. Israel/Palestinakonflikten är inte en fotbollsmatch. Jag vet att jag kommer att ramla i denna fälla och skadas svårt och beslutar mig för att öppna julklappen först. Det är en apelsin.
– Den är inte från Israel, säger hon och studsar med bollen.
Jag blir löjligt glad och vecklar in mig i en berättelse om min egen pappa som fick en apelsin i julklapp mitt under brinnande världskrig, men hon skiter i min pappa får jag veta. Hon vill ha svar på sin fråga.
– Jag tror inte på Gud eller Allah, jag är ateist, svarar jag från min upphöjda position som vit projektledare.
– Din jävla fegis! Fy fan för sådana som du! Du sitter säkert och öppnar julklappar på julafton ändå, fastän du skiter i Jesus!, skriker hon, ger mig ett bländande svårtolkat leende och springer därifrån.
Jag har tårar i ögonen av stolthet och tänker att det här måste vara ett kvitto på att mitt ”läsförståelseprojekt för nyanlända tjejer i åldern 9-13 år med demokrati och jämställdhet i fokus” fungerar. Jag hoppas för ett ögonblick att jag just språkats vid med vår nästa statsminister. Sedan drabbar mig en oro likt helvetet för att hennes kaxighet ska knäckas, att ingen ska lyssna på henne, att hon ska fångas in i patriarkala strukturer och återfinnas som tuktad hustru i en ful tvåa i ett miljonprogram nära dig. Eller för den delen som en kulturtant i en kommunal förvaltning.
Jag tar inte en utan två koppar extra starkt kaffe. Utanför fönstret spelar hon boll med killarna. Det går hett till. De stackarna har inte en chans. På radion berättar nyhetsankaret om det nya lagförslaget om begränsad asylrätt, människosmugglare på Östersjön och id-kontroller mellan julsångerna.
Någonstans inom mig manar jag en Gud jag inte tror på att tänka humanistiskt och ge fingret till kapitalismen och den svenska självgodheten. Men eftersom hen inte finns, lyssnar hen inte på min bön.
Så skrattar jag till, skvätter ut lite kaffe, hälsar på en självgod kollega med ett käckt ”God jul” och tänker att det bara är lite drygt ett år sedan jag under valkampanjen stirrade ilsket in i olika människors ögon och frågade: Är du främlingsfientlig, liknöjd, smygrasist, smyghomofob eller smygsexist måste du gå härifrån. Jag är allergisk mot fegisar.
Man får alltid äta upp sin egen misslyckade surdegslimpa, så illa är det. Gott nytt år!
Fotnot: Ann Engqvist har bjudits in som gästkrönikör i Dagens ETC. Hon sitter som ersättare i kommunfullmäktige i Svedala för Miljöpartiet. Beskriver sig själv som en whitetrash-”dam”, inte helt olik Tiffany Persson (Hiphip-karaktären), men har ”hutlöst många akademiska poäng”. Har bland annat jobbat som barnkulturredaktör på tidningen Arbetet, varit projektledare för Hasse & Tagemuseet i Tomelilla och och har skurat toaletter på tvångsvården BUP/Malmö.
